Det är sent 60-tal. Jenny (Susan Strasberg) är en döv tjej som rymt hemifrån och kommer till hippie-folkets Haight Ashbury i San Francisco eftersom hennes storebror ska finnas där. På ett café träffar hon Stoney (Jack Nicholson med hästsvans) som är rockmusiker och bor i kollektiv. Han och hans vänner hjälper henne både i sökandet efter brodern och när det gäller att hålla sig undan från de poliser som ska återbörda henne till föräldrarna. Hon flyttar ihop med honom men kan inte riktigt smälta in i den frigjorda hippie-världen.

Psych-out är en film full av blommor, glaspärlor, psykedelisk konst, flumfilosofi och folk vilka tar syra som vore det smågodis. Med underbara repliker av typen ”You ain’t being very hip at all man!” och med soundtrack av The Strawberry Alarm Clock och The Seeds. En film som för tittaren till en slags hippie-folkets magiska drömland där ingen tycks ha ett riktigt jobb utan alla antingen ägnar sig åt skapande verksamhet eller så bara njuter av livet. Pengar är uttryckligen inte något problem.

Och visst lockar utopin. Även om drogbrukets baksida framhävs ganska tidigt i filmen, i en scen där drogerna ger en man skräckinjagande hallucinationer. Genom hans ögon får vi se hans vänner som något slags zombier och hans ena hand svårt angripen av förruttnelse. Det är med nöd och näppe vännerna lyckas hindra honom från att kapa av handen med en cirkelsåg.

Tyvärr blir det på slutet lite för mycket ”visa att hippie-livet minsann inte är så underbart som vissa kanske tror” över filmen. Det visar sig då att hippies när allt kommer ikring inte är riktigt vad de själva utger sig för att vara; att de också bryr sig om pengar och berömmelse, att de är beredda att svika vänner för möjligheten till ett bra ligg, att deras alternativa livsstil mest bara är oansvarig. Sådant som säkert är sant, men… Nej, ibland föredrar jag en vacker utopi framför en obehaglig sanning. Människan behöver trots allt även dessa. Som mål att sträva efter kan de säkert vara lika samhällsnyttiga som den mer hyllade kritiska inställningen är, eller rent av mer så. För matas vi med allt för mycket samhällskritik är ju risken att den istället för att sporra till handling bara gör oss uppgivna.

I vilket fall är Psych-out en klart sevärd film, framförallt just tack vare den sköna stämningen i början. Och Jack Nicholson är lika bra som alltid. Fast tyvärr kan den vara svår att få tag i. Själv spelade jag in den från Kanal 5 och kanske kör de den i repris, annars är det nog import som gäller.


# Kul att veta I: För fotot står ingen mindre än Lazlo Kovacs som året efter filmade Easy Rider och på sin meritlista även har Scorseses New York, New York.

# Kul att veta II: Svensk titel då filmen kom var Helvetesgänget. Vilket väl i alla fall är marginellt bättre än Dödliga hippies...