Psychomania (ej att förväxla med dess namne från 1964) har rykte om sig att vara den bästa, engelska MC-zombiefilmen någonsin. Det må vara hur det vill med det, men den är helt säkert den bästa, engelska MC-zombiefilmen jag sett den här veckan.

Bortskämda överklasskillen Tom leder hårda knuttegänget The living dead. Han längtar efter att nå "andra sidan", alltså att få kila vidare, gå till de sälla jaktmarkerna, kola vippen...att få dö. Att leva är för tradigt, det är säkert häftigare att vara död, resonerar han (jag håller inte med, utan refererar till det ryska ordspråket: Livet är inget nöje, men döden är inte så kul, den heller). Hans far är död sen 18 år, och hans mor är nån sorts medium som håller seanser för folk som vill ha en pratstund med sina döda anförvanter. Till sin hjälp har hon butlern Shadwell, spelad av George Sanders i en av sina sista roller. Redan 1937 berättade han för sin polare, David Niven, att han ämnade ta sitt liv när han blev äldre. Så skedde också 1972, vid dryga 65 års ålder. I ett avskedsbrev skrev han att han hade levt tillräckligt länge och var trött på skiten, varpå han önskade alla lycka till på varbölden Jorden. Sanders hade 1970 gift sig med - och sen skilt sig från henne samma år - Magda Gabor, syster till mer berömda Zsa Zsa Gabor (Miss Ungern 1936), som han för övrigt var gift med 1949-54. Han hade med andra ord en viss fäbless för galanta, ungerska damer (jag kan förstå honom). Zsa Zsa (eg. Sari, f. 1917) blev ju berömd/ökänd för ett tiotal år sen för att, vid pass 75 års ålder, ha örfilat upp en polis hemma i USA som ansåg att hon inte skulle köra bil på fyllan.

Mrs Latham - Toms morsa, spelad av komediennen Beryl Reid (hon hade en radioshow där hon var - buktalare...) - har ett mystiskt "Låsta rummet", som Tom efter mycket om och många fler men till sist får tillträde till. Där inne finns en spegel och en groda. Shadwell och modern dyrkar grodor, och Tom fick ett grodhalsband innan han gick in. Snart trillar han ut igen, nu helt säker på sin sak: han ska ta livet av sig för att så fort som möjligt kunna vandra i Döddsskuggans Dal. Iväg med gänget, iförda pappglasögon utanpå hjälmarna så de ska likna dödskallar, men de påminner mest om fårskallar. De buskör med sina uråldriga hojar på torget, skrämmer gamla tanter och puttar på kundvagnar. Slynglar! När snuten tar upp jakten på Tom, far han iväg och rätt in i ett broräcke. Givetvis dör han, och begravs i full utstyrsel, sittande på sin gamla Triumph i en grusgrav, normalt en begravningsplats för häxor. Polarna, som inte är så sturska längre, är plötsligt klädda som hippies, och en av dessa sjunger och spelar en hyllningsballad på sin akustiska gitarr invid graven. De andra knyter blomsterkvastar och dito kransar. Blötdjur! Givetvis återvänder han från andra sidan, i samma fina skick som tidigare, bara lite starkare. Och så är han ju odödlig numera. Hans polare blir nu så impade att de också tar sina liv, och det raskt (bra idé). En fäster ett stort, jävla ankare med kätting och allt vid kroppen och går och dränker sig i en ankdamm. En annan kör rakt in i en lastbil, medan ytterligare en hoppar ut från ett höghus. Nån hoppar fallskärm - utan fallskärm. Råckenråll!

Nu gör de verkligen skäl för namnet The living dead, fast det enda de gör är det gamla vanliga, alltså terroriserar gamla damer och kör MC inne i ett varuhus där de välter en trave vita bönor, allt till feta gitarriff. De borde kalla sig The living brain dead i stället. Fru Latham uppskattar inte sonens förehavanden, så hon och Shadwell påbörjar nån mystisk ritual där en fet, rälig gråda spelar en central roll. Fru Latham hummar lite, Shadwell väser "Hawathi shilala", eller nåt liknande, medan grådan glor lite avmätt. Det blåser i en gardin och vips! har tantan förvandlats till en gråda. Eller bytt plats med den, jag vet inte. Kärringen är i alla fall borta, och grådan sitter nu i hennes päsiga fåtölj. Knuttarna förvandlas till stenstoder, likt syndarna i Sodom som inte kunda låta bli att vända sig om när de utrymde den fördömda staden.

Manusförfattarna Julian Zimet och Arnaud d'Usseau skrev även mer berömda Horror express (med Christopher Lee, Peter Cushing och Telly Savalas) året därpå. Den spöklika musiken av John Cameron är lite kult idag, och passar perfekt till denna rysare som är en av de bästa grodfilmer jag sett, jämte fantastiska Grodorna från 1972, med Ray Milland och Elliott Gould. Ribbit!