I början av Psalmer från köket spelas Jan Johansson medan en karavan av precis likadana bilar med husvagnar åker på en liten väg i ett grått landskap. Det är slaskigt, stillsamt och vemodigt. Och nordiskt om man får tillåta sig uttrycket.

Historien utspelar sig under 50-talet. I Sverige var byggandet av folkhemmet i full gång. I detta byggande ingick en tro på att allt kunde rationaliseras, inklusive möblemanget i ett vanligt kök, vilket i sin tur skulle leda till en välorganiserad vardag och en lyckligare kärnfamilj. Men alla andra då? Ingen fara, efter att ha kartlagt den svenska husmoderns köksbeteende är man redo att kartlägga den ensamstående mannen och det är här som filmen börjar. Till Norge och den lilla byn Landstad, som har ett stort överskott på ogifta män, anländer ett gäng svenska hushållsforskare för att undersöka deras köksvanor. Hur rör de sig? Vad kan förbättras?

Arton observatörer ska bo i en husvagn utanför varsitt hushåll och de ska kunna komma och gå som de vill men de får inte socialisera sig med husets ägare för det kan skada den vetenskapliga objektiviteten.

En av forskarna, Folke, hamnar hos enstöringen Isak som ångrat att han ställt upp på den löjliga undersökningen. Fast skam den som ger sig. Isak grymtar missbelåtet men Folke fortsätter enträget att observera. Och så småningom smälter isen. För det är omöjligt för två ensamma själar att vistas i ett och samma rum i flera dagar utan att bli nyfikna på varandra.

Psalmer från köket är en film med en sträv men omisskännlig värme. För den handlar om människans behov av mänsklig kontakt. Filmen är som ett kammarspel då nästan allt utspelar sig i Isaks lilla kök. Vilket inte betyder att filmen är pratig. Tvärtom är det många scener som är helt utan dialog. Blickar utbytes och köksklockan tickar. Tystnaden är talande. Äter en karaktär ett ägg så ekar det i biosalongen. De små detaljerna blir stora händelser men det blir också klaustrofobiskt. För karaktärerna är medvetna om sina kommunikativa brister. De försöker men är illa rustade för kallprat. Vilket också gör det dråpligt. Att se en fumlig svensk byråkrat försöka nå fram till en norsk surgubbe är roligare än man tror.

Folke och Isak blir vänner men omvärlden tränger sig på. Folkes chef, spelad av Reine Brynolfsson, håller hårt på den vetenskapliga objektiviteten och tar inte lätt på den nyspirande vänskapen. Han och Folke, skickligt spelad av Tomas Nordström, blir symboler för den svenska byråkratin men faller också in i en svensk filmtradition nämligen skildringen av den fumliga och torra töntmannen à la Papphammar, här i skepnad av små och strävsamma forskare. Som hämtade ur en Roy Andersson-film, observerar dem den stora och gråslaskiga omvärlden med bistert ansiktsuttryck. De påminner om en något instabilare Stig-Helmer i sin tråkighet. Och mot dem står de lantliga försökskaninerna som undersöker tillbaka. För de är underliga dessa framtidsbyråkrater och köksetnologer.

Desto mer överraskande är det dock när filmen i slutet ändrar spår och blir mer lik en italiensk melodram än ett nordiskt drama. Nu bubblar känslorna upp till ytan i takt med att det gråa vinterdiset övergår till skir vår. Det hela känns något omotiverat men förstör egentligen inte en fin filmupplevelse. Och det är ju dessutom kul att se en norsk film på den svenska bioduken. Det händer alltför sällan.