För varje hundrade film om ungdomar i brytningstider, kommer det kanske en som säger något totalt ärligt och obefläckat av alla samtida trendbubblor. Erik Skjoldbjærgs Prozac Nation är denna hundring. Elizabeth Wurtzels storsäljande självbiografi om hennes depressiva ungdomsår på Harvard har kommit till filmduken med dekretet "A true story" och menar därmed att det är Elizabeths sanna berättelse vi får ta del av.

Innan visningen av filmen kommer regissören själv fram och presenterar den. Han påpekar att många kritiker ratat filmen på grund av huvudkaraktärens cyniska och egensinniga blick på livet. En överflödig ursäkt, tänker jag innan jag börjar se filmen och förstå vidden av det karaktärsporträtt som förevisas. Den paradoxala blandningen av självhat och närmast narcissistisk egoism hos Elizabeth är svår att svälja. Att filmen dessutom baserar sig på en självbiografi förenklar inte det hela. Men när man väl vant sig tårarna och de gälla ångestskriken, inser man att något liknande inte yppats på vita duken tidigare. Ingen tillräckligt vuxen skulle nånsin våga.

Prozac Nation börjar när Elizabeth (Lizzie) ska flytta hemifrån sin ensamstående mor Sarah och bege sig på ett journaliststipendiat till Harvard. Äntligen får hon chans att leva ut sitt hämmade begär efter sex, droger och rock’n’roll, men även att träffa människor som kan se henne för den hon är. Mamma prisar det oumbärliga tillfället att knyta kontakter för karriärens skull, medan Lizzie själv snarare vill utveckla sitt skrivande och starta en musikspalt i collegetidningen. När hon väl kommer igång leder emellertid hennes recensionsprosa ända in i Rolling Stone Magazine.

Men succén medför en ordentlig baksmälla i skuggan av ecstacyrus och svek mot hennes nyfunna vänner. Vid insikten av hennes egna brister, faller hon allt djupare ner i depressioner och blir en eremit bland de andra studenterna. Hennes mor försöker hjälpa henne och anställer en terapeut, medan längtan efter den sedan länge undflyende fadern ständigt skär henne i själen. När hon inte ligger nedbäddad i sängen, är hennes ilska en konstant plåga för omgivningen. Och när hon finner att en pojkvän kanske kan hjälpa henne ur sorgerna, blir även den relationen problematisk. Kanske är rakbladet i handleden den enda lösningen?

Lizzies högst subjektiva prosa påminner en hel del om Enids cynismer i Ghost world. Men medan dom var riktade utåt mot ett poänglöst, kulturutrotande snabbmatssamhälle, är Lizzies klagomål riktade inåt och därmed mycket starkare. Voice over-greppet som oftast brukar kännas utslitet, är i Prozac Nation en nödvändig källa till att få veta Lizzies innersta känslor, ofta dolda för sina närmaste. När det är som mest komiskt, påminner det om unge Kevins vuxna tankekommentar i TV-serien En härlig tid. Men när det blottar hennes ärr, formligen vibrerar Christina Riccis skådespeleri och man bokstavligen känner hur antagonismen lever sitt eget liv.

Erik Skjoldbjærgs första film Insomnia hade också en kluven huvudkaraktär i form av Stellan Skarsgårds polis som råkar skjuta sin kollega och sedan dölja det hela. Men den oärligheten står inte riktigt i paritet med Lizzies självömkande som inte bara retar gallfeber på alla omkring henne, utan även försvårar för oss i publiken att sympatisera med henne. Men det är just där som den sensationella tjusningen föreligger. Skjoldbjærg låter Lizzie vara riktigt jävla jobbig, medan man samtidigt förstår vilken smärta en förälders svek kan innebära. Och på samma gång växer det fram ett otroligt nyanserat porträtt av den välvilliga mamman (Jessica Lange har inte varit så här bra sedan Frances) som försöker förstå sin dotter, medan hon blir tvungen att stå pall för de värsta raseriutbrotten.

Prozac Nation saknar respekt för det rådande filmklimatet. Kan inte tänka mig att den har visats för en testpublik. I så fall hade den antagligen ratats för att ingen hade stått ut med huvudrollskaraktären. I övrigt saknar den inte ett dyft. Formmässigt är den en total triumf. Skjoldbjærg låter skådespelarna skrika så högt dom vill och skapar därigenom bland de mer intensiva dialogerna på senare år - specifikt dom emellan Ricci och Lange, men även emellan Ricci och Nicholas Campbell som spelar hennes taktlösa far. Men inte bara skådespelandet ger rysningar av välbehag. Vissa scener är ofattbart snygga. Som den när Lizzie stannar uppe i flera dygn för att avsluta en recension om Springsteen och hennes inre monolog repeterande samma fraser om och om igen, snurrar omkring henne med kameran som ledsagare. Eller när hon under påverkan av ecstacy tror sig dansa med Lou Reed till en underbar live-version av Perfect Day.

Framför allt är Prozac Nation lika träffsäker som Fucking Åmål i att beskriva den fruktansvärda känslan av att inte höra hemma någonstans. Att världen är totalt främmande och ens liv inte spelar den minsta roll. På så sätt spelar Prozac Nation all världens roll. Den ger inga enkla svar. Den visar depressionen för det monster det verkligen är. Den tar itu med verkligheten och fångar dess skuggsidor. Erik Skjoldbjærg har lyckats (med enbart sin andra film) göra den bästa amerikanska ungdomsfilmen sedan jag minns inte när. Typiskt att han kommer från Norden där vi har en så omtalad instinkt för att sakna livslust.

Fotnot: Filmen har inte haft svensk biopremiär, men recenserades i samband med att den visades på Stockholms Filmfestival 2003.