Proof är en film med mer yta än substans. Lite grann som en reklamfilm för rätt shampo. Men för all del: en dos jojoba i schampo skänker håret liv och ger det lyster. Det är bra för varje dystergök som gömmer sig i hemmets vrå. Det är i alla fall vad Claire (Hope Davis) tror i filmen Proof. Hon har gett sig av till New York och gjort karriär medan lillasyster Catherine (Gwyneth Paltrow) stannat kvar hemma och tagit hand om systrarnas schizofrene far, den store matematikern Robert (Anthony Hopkins). Nu är han död och Claire har kommit hem för begravningen. Relationen mellan systrarna är spänd och smågräl ligger hela tiden på lur. Det är när de sitter och småpratar på verandan till faderns magnifika hus som Claire föreslår att Catherine borde piffa upp sig och använda shampo med jojoba. Catherine är emellertid skeptisk och ifrågasätter den dyra oljans verkan; hår är ett dött ting och kan inte få liv. Till slut ger Claire upp och menar att jojoba i alla fall får henne att må bra, vilket är huvudsaken. Det är en enkel och fin scen som berättar en hel del om de båda systrarna.

Det är när Proof berättar om systrarnas relation som filmen fungerar bäst, och jag önskar att regissören John Madden hade koncentrerat sig mer på detta i stället för allt annat han trasslar in sig i. Konflikten systrarna emellan är tydlig och lätt att förstå; Catherine tycker att Claire är manipulativ och har svikit henne och fadern genom att flytta till New York. Claire å sin sida är orolig för sin systers mentala hälsa och vill lappa ihop deras relation. Därför föreslår hon att Catherine också flyttar till New York. Eller är det möjligen Claires kontrollbehov som ligger bakom förslaget? Filmen lämnar den frågan öppen, men Claire är ingen spontan människa utan vill ha ett välorganiserat liv utan överraskningar. Hon noterar allt som ska göras i en svart bok som hon ständigt bär med sig. Det är inte med något högt röstläge som Claire styr och ställer, men hon brukar få sin vilja igenom. Därför är det lätt att förstå Catherines skeptiska inställning till allt som systern gör, och det är synd att filmen bara skrapar på ytan i skildringen av deras relation.

Catherine är filmens huvudperson och är med i större delen av filmen. Hon har levt nära fadern, sett hur vansinnet brutit ner honom och eftersom hon nått den ålder då han blev sjuk är hon rädd att själv ärva hans sjukdom. Proof misslyckas emellertid med att skildra detta. Den är helt enkelt för tillrättalagd och undviker att fördjupa sig i någon fråga för att någonsin bli intressant. Med tillbakablickar som bryter filmens kronologi får vi se Catherines och Roberts tid tillsammans, hur hon själv tar upp sina matematikstudier när Robert blir bättre, men tvingas avbryta dem när han blir sämre. Tyvärr blir det allt som oftast bara schablonbilder på en grubblande Anthony Hopkins lutad över sina anteckningar. John Madden försöker aldrig hitta några bildlösningar för att skildra den glädje som alla som lyckas tränga sig in i matematikens ändå måste känna och som får Catherine att välja samma bana som sin far. Filmen saknar helt enkelt nyanser i sin skildring av arbetet med att finna svaren på matematikens område och det alldagliga vardagslivet för både Robert och Catherine. Allt blir en grå massa, vilket gör att filmen långa stunder både är tråkig och ointressant.

Proof är ett familjedrama, men filmskaparna plockar också in lite kärlek för att hålla publikens intresse vid liv. Därför dyker Hal (Jake Gyllenhaal), en av Roberts gamla elever, upp och vill gå igenom hans anteckningsböcker för att se om Robert trots allt lyckades finna bevis för det matematiska problem som han arbetade med. Det dröjer dock inte länge förrän Hal och Catherine inleder ett förhållande, men det känns bara som ett konstruerat stickspår. Hal spelar trummor i ett rockband, men den som tror att vi därigenom kommer att få se ett originellt porträtt av en amerikansk mattestudent blir rejält besviken. Rockmusiken blir bara en förevändning att visa en av de fånigaste förförelsescener jag sett på länge: medan Hal förför Catherine spelar bandets gitarrist ett solo som platsat i vilken powerballad som helst. Det är filmens mest överraskande scen eftersom den verkar tagen direkt från Spinal Tap. Som parodi är det lysande, men scenen är väl knappast tänkt att vara en parodi. När filmen är slut har jag svårt att förstå hur man kan göra en så tam version av en pulitzerbelönad teaterpjäs. Särskilt med tanke på att både regissören James Madden och Gwyneth Paltrow året före framförde den på teaterscenen. Eller är det möjligtvis där vi ska söka svaret till filmens misslyckande? Det är bara independentaktrisen Hope Davis som känns som en frisk fläkt i den här stora besvikelsen.