Någonstans på ockuperat område lever den välbeställda palestinska familjen B, mittemellan en mindre palestinsk by och en israelisk bosättning. Pappa Mohammed är rektor på en skola; en intellektuell som citerar engelska författare på löpande band, men som styr sin familj med välmenande järnhand. Att hans tre barn går i skolan och får bra betyg är för honom en garanti att den konflikten de alla lever i en dag kan bli löst. Våld är inte lösningen på något problem - inte ens deras eget. Hans fru finns där för att stötta honom - när han behöver det. Men så plötsligt en dag invaderas deras hem av en israelisk kommandogrupp till följd av en eldstrid i området, och som förklarar att huset nu tillhör den israeliska staten. Deras valmöjlighet består antingen av att lämna huset för gott, eller att gå med på soldaternas områdesindelning. Övre våningen är förbjudet område; trappan är gränsen. Vid solnedgången ska Mohammed ta hela sin familj och samla dem i vardagsrummet, där de får tränga ihop sig och tillbringa nätterna.

Mohammed stolthet finner inga gränser. Detta är hans hus och ingens annan. Att vara flykting är att inte existera. Men trots att hans eget hem nu kränkts, ihärdigar han att våld inte är en lösning. Han och hans familj ska vänta ut israelerna. Det blir en väntan som visar sig bli ett styrkespel mellan Mohammed och befälhavare Ofer. ”Varför lämnar ni inte huset? frågar Ofer efter flera dagars samexistens i huset. ”Varför gör inte ni det? kontrar Mohammed, och stilleståndet är ett faktum. Huset blir som ett mikrokosmos där hela den pågående mellanösternkonflikten gestaltas av ett fåtal individer. En omöjlig situation målas upp, men som tack vare sin orimglighet tvingar fram en acceptans. Är något omöjligt så är det, och då får man helt enkelt inte bara vänja sig, utan gilla läget.

Det här är Saverio Costanzos filmdebut - och den är, milt sagt, mycket bra. Med enkla medel etablerar han snabbt en visuellt skakig och rörig miljö, och en stark obehagskänsla som sakta kryper in i åskådaren. På slutet vill man inte göra annat än skrika, sparka och gråta av förtvivlan. Samtidigt lyckas Costanzo med stycket att undvika att hans debutverk blir till pro-palestinsk propaganda. Det är större frågor som väcks här - dem om en människas stolthet, bristningsgräns och integritet. Att filmen sedan bygger på en sann historia gör varken till eller från. Även om det inte skulle ha hänt, så känns det här som något som faktiskt skulle kunna göra det.

Mohammad Bakri är upprörande bra i sin roll som familjefadern Mohammed. Lior Miller gör en nosferatisk roll som Ofer, medan Hend Ayoub som dottern Mariam imponerar. Den här filmen borde vara obligatorisk i all samhällsundervisning på gymnasiet. En stor, liten film.