Fattade först inte varför denna störtflod av skräckfilmer sköljer över oss denna vecka. Så passerade jag den lokala pappershandeln som var fullsketen med masker och pumpor i fönstret, och jag lyckades på något sätt tyda järtecknen. Det är ju Halloween, för fan!

Nån sorts fanskap växer sig också starkt i ett grönskimrande gasrör av något slag i källaren under kyrkan där prällen Loomis (än en gång Donald Pleasence (1919-95), som ju hette Loomis i alla de Halloween-filmer han medverkade i) huserar. Hans åldrige kollega, Carlton, har just hittats död på ärkebiskopens kontor, och på sig hade han ett meddelande i gammal skrift som antyder att det är nåt jävelskap på gång. Bokstavligen. Han var med i Sömnens Brödraskap som hade en hemlighet de ruvade på, nämligen den där gröna gasen i glasröret i källaren. Det var visst en självpåtagen uppgift att vara detta helrörs väktare, men i och med att den siste av de invgida nu inte längre finns, ska Loomis och hans polare, universitetsläraren Birack (James Wong, 1927-2001) tillsammans med några av den sistnämndes elever tillbringa en helg i källarlokalen för att söka utröna vad det är de har att göra med. Loomis och Birack - tro mot logik.

Innan dess har märkliga ting hänt ute på gator och torg, där alla lodisar tycks gruppera sig och bara står och glor som en annan kommunalarbetare. Himlen lyser allt skarpare utan speciell anledning, och några av uteliggarna beter sig ännu konstigare än andra. En av de överåriga elevena, Brian (Jameson Parker, som ser ut som en i Village People och var nästan 40 år gammal när filmen spelades in...), tycks mest intresserad av att få gänga med en annan elev, den vackert rödhåriga Catherine (Lisa Blount, en av få från filmen som fortfarande har en karriär att tala om, och som hade varit med i Ruggero Deodatos ökända Cut and run två år tidigare). Sen har vi ju allas vår Dennis Dun, den lille Asien-amerikanen som 1988 fick ett lyft i sin karriär som producenten Billy Po i pretentiösa TV-serien En röst i natten. Han var för övrigt med i Carpenters Big trouble in Little China 1986, dennes första smak på misslyckande (och det med rätta - filmen är vedervärdig). Där var för övrigt även Victor Wong med, och denna films totalfiasko (kostade $25 miljoner 1986-87, drog in $11 mille i USA) var ju den direkta orsaken till att Prince of darkness blev den lågbudgetfilm den blev.

Prince of darkness kostade bara en bråkdel av vad dess föregångare hade kostat, tre miljoner dollar, och det syns! Inte så mycket i specialeffekter och scenografi, för jag har altid tyckt Carpenter gör bäst ifrån sig med minimal budget. Utan i fråga om skådespeleri - de flesta skådespelarna var (och är...) totalt okända, och förtjänar att glömmas bort. Såna får man billigt på nåt överskottslager. Det är väl bara Peter Jason som håller måttet, och det tyckte nog John Carpenter också. Så mycket att de jobbat ihop på ytterligare sex filmer sen dess, bland dem They live redan året därpå (1988). Jason är också med som bisittare på DVD:ns kommentatorspår och är faktiskt den mest underhållande av de bägge att lyssna på. Carpenter har ju alltid varit en tråkmåns.

Nåja, efter att Brian "hjälpt Catherine med läxorna" (gökat) samlas alla nere i sömngångarnas klubblokaler, och utanför har Alice Cooper ihjäl en i teamet utan att nån saknar honom. I en scen anfaller en bag-lady en man i full galopp, och den är som plockad direkt ur en Dario Argento-film med närbild på en, som det verkar, flygande sax (eller var det en kniv?) som sedan körs in i mannen gång på gång i en tuff scen. Detta kunde varit hämtat ur Svarta handsken eller Flykten från helvetet - dessutom snodde Carpenter ju tillbaka Donald Pleasence från Argento (han var ju med i dennes Phenomena 1985) - Carpenter hade ju haft honom redan i Alla helgons blodiga natt 1978. Över huvud taget är det mycket Argento i Prince of darkness, som alla insekter som ska förebåda eländes elände (använt även i Huset som Gud glömde 1979 med den äran). Men mest påminner filmen kanske om Attack mot polisstation 13, där ju också en hop för varandra okända människor samlas i en trång lokal mot ett yttre hot. Tyvärr - för de närvarande - finns det även ett rejält hot inne i lokalen, precis som med Michael Manns The keep - Satans borg (1983).

Jag gillar Prince of darkness. Har alltid gillat den, trots de lökiga skådespelarinsatserna. Det är nåt speciellt med filmer om Gud, Satan och ärkeänglarna, även för en gammal hädare som jag. Speciellt gillar jag filmens gimmick, de där radiosändningarna som går rakt in i folks hjärnor. Påminner lite om de där fräcka glasögonen som användes i Carpenters nästa film, den ovan nämnda They live. Efter sex framgångsrika filmer på biograferna världen över, vilket på sätt och vis kulminerade 1985 med Jeff Bridges Oscarsnominering för Starman (hans tredje av hittills fyra - han har aldrig vunnit - 1985 vann exempelvis F. Murray Abraham för rollen som Salieri i fantastiska Amadeus, inte mycket att orda om), bombade Carpenter med fetdyra Big trouble in Little China. Med Prince of darkness var han tillbaka på rätt spår. Till och med musiken är lika genial som nånsin före, hypnotisk och hypnotiserande på samma gång. och filmen är äckligt snygg, så KÖP den för all del - helst om du har bredbilds-TV då Carpenter alltid filmar i Panavison ("Cinemascope"). Och så sjunger ju Alice Cooper titellåten...han var också på dekis vid den här tiden, halsade väl fortfarande två backar öl eller två helor whiskey om dan. Det var innan han hamnade i fördärvet rent, och började spela golf.