Festivalens stora enigma är onekligen Shane Carruths tidsexperiment som förmodligen kommer lämna de flesta åskådare med ett stort frågetecken. Vad fasiken är det som händer? Fyra ingenjörer spenderar sina kvällar i ett garage där de jobbar på en maskin av något slag. The Box blir dess abstrakta benämning. Fram och tillbaks diskuterar de dess syfte, men mest i kringgående resonemang som prestanda eller vilken sorts proteinsvamp som emanerar från den. Efter ett tag blir två av dem, Aaron (regissören själv) och Abe (David Sullivan), mer engagerade och börjar få idéer om vad den kan användas till. Det är också då som saker och ting börjar spåra ur.

Carruths film är som Chris Markers Terrassen förlagd i Darren Aronofskys Pi-laboratorium. Precis som hos Aronofsky blir de metafysiska mysterierna inget som är meningen för åskådaren att fullständigt greppa. Speciellt när Aarons och Abes konstanta dialog aldrig är lättillgänglig. Känslan av att iaktta två professorer snacka kvantfysik medan man själv knappt kan stava till det infinner sig. Men det esoteriska scenariot fungerar ändå i att kvarhålla ens fascination kring vad som sker. Efter en stund börjar de tekniska termerna bli alltmer konkreta och man börjar förstå att männens apparat egentligen är en slags tidsmaskin. Aaron och Abe utnyttjar den till att hoppa tillbaks i tiden och tjäna pengar på framtidens kunskaper om börsrapporter. Men samtidigt blir de tvungna att vara uppmärksamma så att de inte stöter på sina klonade dubbelgångare under resans gång.

Denna sjutusendollarfilm är en makalös fantasi och bland de mer effektiva sci/fi-filmer jag sett. Tydligen har Carruth avstått från omtagningar, men ändå lyckats hålla den hetsiga dialogen i schack. Den överlappar klippen och sammanfogas stundtals med en berättarröst, vars tidsmässiga härkomst är svår att utröna. Genom att avstå från specialeffekter och enbart visa den verklighet karaktärerna själva upplever, det vill säga utan förnimmelser av tidshopp, så kvarstår gåtorna ända till slutet. Men trots det ihärdiga mysteriet och den härliga THX 1138-estetiken, så blir Carruths film en aning för komplicerad för sitt eget bästa. Filmens intelligens blir upplevelsen övermäktig och i den senare delen när karaktärerna ska tampas med sina existentiella bekymmer blir det inte tillräckligt engagerande.

Denna recension publicerades i samband med dess visning på Stockholms Filmfestival 2004.