Baserad på en sann historia om Cheri Lovedogs liv, utspelar sig Prey for rock n roll i Los Angeles, där Jackie (Gina Gershon från bland andra Face/Off och Showgirls) leder sitt band Clam Dandys. Hon närmar sig sin fyrtionde födelsedag och börjar känna att om hon ska bli den rockstjärna hon alltid har drömt om att vara, så är det nu eller aldrig som gäller. Tillsammans med de tre andra tjejerna i bandet, basisten Tracy (Drea de Matteo) som revolterar mot sina rika föräldrar samtidigt som hon livnär sig på deras inkomster och tar alldeles för mycket droger, sologitarristen Faith (Lori Petty) som ger gitarrlektioner om dagarna och har en kärleksrelation med trummisen Sally (Shelly Cole), försöker tjejerna få skivkontrakt och nå sina mål i en bransch som är tämligen hård och skrupelfri. Det är mycket konka utrustning, spela på små klubbar för skitsummor, repa och skriva låtar som gäller. Samtidigt lever de tatuerade bandmedlemmarna – Jackie har egen studio och livnär sig om dagarna på att tatuera - i en verklighet fylld av droger, alkohol, sex, övergrepp, strul och personliga problem. Sallys brorsa Animal (Marc Blucas) kommer ut från kåken där han suttit i åratal för att han slagit ihjäl sin styvfarsa med ett basebollträ, och strax är han Clam Dandys roadie och hjälpreda, såväl privat som professionellt.

Prey for rock n roll sattes först upp som off-Broadwaymusikal innan den blev film och inledningsvis var Joan Jett tänkt att spela en av huvudrollerna. Så blev det inte, men de nuvarande skådisarna gör alla ett väldigt övertygande jobb ändå, så ingen skada skedd. Gina Gershon sjunger själv låtarna i filmen och alla kan lira sina instrument på riktigt, vilket bidragit till de realistiska scenerna från livespelningar och replokal. Jag gillar den här Alex Steyermark-regisserade filmen. Delvis för att den är högst trovärdig (med några undantag här och var), delvis för att det känns annorlunda med en rock n roll-film som handlar om ett hårt kämpande tjejband istället för de sedvanliga killbanden, men också för att den tar Clam Dandy och deras musik på allvar och inte bara gör någon billig sexbimbogrej av alltihop. Lite sex förekommer dock, främst lesbisk sådan, men inte heller dessa scener blir orealistiska, och de finns där för att handlingen kräver det, inte för att exponera hud och egga en manlig publik. Sen kan jag periodvis tycka att den hårda och lite påklistrade rock n roll-attityden känns lite överdriven och klichéartad ibland, men hellre det än att det blir mesigt och inställsamt.

Många som har harvat på i mindre kända band kan nog känna igen sig i Prey for rock n roll, åtminstone i någon mån, men vore det inte för de tragiska händelser som inträffar på det privata planet hade filmen knappast känts lika angelägen. Då den inte på något vis exponerar en glamourös tillvaro kanske den skrämmer bort folk ifrån musikbranschen, men den visar också betydelsen av rock n roll och den helande kraft den kan ha på folk, så ingenting här är svart eller vitt. Rockmusik på film brukar generellt sett sällan vara särskilt lyckat, då flertalet filmer är glättiga och ytliga framgångshistorier eller fullkomligt overkliga fantasier, men då Prey for rock n roll är självbiografisk och garanterat skapad med kärlek och inlevelse, så får man räkna den till de bättre rullarna inom genren. Cheri Lovedog har skrivit en självutlämnande historia och det är ovanligt med en film som inte handlar om att lyckas i branschen, då merparten – förmodligen alla? – biografiska musikfilmer handlar om stjärnor som når toppen och blir kända, åtminstone under en period av karriären. Oavsett om man är intresserad av rockmusik eller ej, finns det anledning att se det här dramat, då det handlar om verkliga människor som valt alternativa liv. Jag tror att de flesta på ett eller annat vis kan beröras av och uppskatta Prey for rock n roll.