Det börjar ganska bra tycker jag faktiskt, men sedan går det snabbt utför. Pretty when you cry visar sig vara en allmänt obegåvad och oengagerande dussinthriller, i vilken en del småkinky sexscener är det enda efter inledningen som ens för ett par sekunder lyckas uppbåda något slags intresse hos mig.

I början får vi veta att en man blivit mördad och vara med då polisen tar in antikhandlaren Albert för förhör. I osmidigt inlagda flashbacks får vi sedan återberättad historien om dennes förhållande med den gifta Sarah, vars man Frank är den mördade. En historia om stark passion och osunt beroende. - Vilket ju är lite ironiskt med tanke på att de reaktioner den frammanar hos tittaren är de rakt motsatta…

Allra sämst i filmen är nog skådespelarna. Carlton Elizabeth som Sarah är sexig på dansgolvet, men hennes storögda stirrande i nästan alla andra scener är enbart påfrestande. Jamie Kennedy som Albert är en ren katastrof. Han är inte bara en usel skådis, utan han lider också av en total brist på utstrålning endast jämförbar med Lars Leijonborgs.

Med andra ord: Undvik skiten!