Underrättelseagenten Mark (Sam Neill) återvänder från ett uppdrag och finner att hans älskade hustru Anna (Isabelle Adjani) inte längre vill leva med honom. Hon förnekar först att det skulle vara någon annan man inblandad, men tvingas till sist medge att så är fallet. Vardagen fylls av höjda röster, yviga gester och intensiva men oklara eller motstridiga känslor. En liten son är också inblandad.

Låter det ungefär som Ingmar Bergman tycker du? Glöm det! Detta är en film helt i den smått makabre kanadensaren David Cronenbergs anda. För efter en snudd på långtråkig inledning tar det rena vansinnet allt mer över de båda huvudpersonerna. De får allt svårare att upprätthålla en normalitetens fasad inför sonen och omgivningen. En fasad under vilken de slits sönder av förtvivlan och hat och outlevd aggressivitet. Och det dröjer inte allt för länge innan oskyldiga människor dör och blodet flyter i strida strömmar. (Känsliga personer är härmed varnade. Jag skämtar inte.)

Egentligen handlar det dock inte enbart om Marks och Annas galenskap, utan om en hel världs, om en slags mänsklighetens medfödda vansinne. Att filmen utspelar sig i det kalla krigets dystra, glåmiga Väst-Berlin, att Mark och Anna bor precis intill muren, är med andra ord ingen slump. För aldrig, genom hela världshistorien, har väl en stad symboliserat så mycket vansinne som det delade Berlin?

"Kanske är godheten bara en slags reflexion av ondskan?" lyder en av filmens repliker. Den känns som lite av en nyckelreplik.

Och så finns där ett monster också, som Anna har sex med, efter att själv ha fött upp det. Ett monster vilket färdigutvecklat ser ut lite grann som en alien. Fast det dyker upp ganska sent i filmen och får bara vara med i en handfull scener. Även om det svenska videoomslaget gör det till filmens stora tema, vilket ju kan locka fel publik. De av er som tänder på kvinnor vilka har sex med monster får förvisso några högklassiga sekunder av den varan, men ni får nog ut betydligt mer av The Beast.

Själv gillar jag verkligen Possession. Delvis helt enkelt därför att filmen vågar vara så pass annorlunda som den är. Delvis för att den genomsyras av en alldeles speciell nerv och intensitet. De yviga gesterna och höjda rösterna som i början tycktes mig pinsamt teatrala har i själva verket en expressionistisk kraftfullhet jag i längden omöjligt kunde värja mig emot. Som då Anna får ett vansinnesutbrott i en tunnelbanegång, slår sin väska i väggen så att den nyinköpta mjölken skvätter, skriker på ett knappt mänskligt sätt, spasmiskt kastar sig mellan väggarna och rullar runt på golvet.

Är du redo för en färd genom psykets allra mörkaste labyrinter så kan detta alltså vara filmen för dig. En film du i vilket fall inte lär glömma i första taget.