Vid midnatt på nyårsafton träffas lyxkryssaren Poseidon av en tidvattenvåg. Vågen välter skeppet och ett stort antal av passagerarna dör omedelbart. Av de fåtal som överlever bestämmer sig en liten grupp människor för att försöka finna en väg ut på egen hand. Dylan (Josh Lucas), en erfaren passagerare som under många år tjänstgjort i armén, leder gruppen på deras riskfyllda färd ut ur skeppet.

Det finns en skräckblandad förtjusning i de typer av actionfilmer där människan måste finna ett sätt att överleva naturens underverk. Jag tänker på filmer som Den perfekta stormen (som, precis som Poseidon, var regisserad av Wolfgang Petersen) och Day after tomorrow. I samtliga filmer är konceptet detsamma, naturen tar tillbaka makten från människan över jorden, och straffar oss för att vi blivit för bekväma. Storslagna scener, skrik och skådespelare med halvöppen mun och en orolig rynka mellan ögonen hör till mallen. Just dessa ingredienser har Poseidon kryddats med, och även om det fattas något originellt i konceptet, finns det någonting mäktigt i den här typen av historier. Att uppleva vad människan gör för att hålla sig vid liv är skrämmande, och i Poseidon finns en lyckad skildring av fenomenet, samtidigt som vi återigen - tyvärr - får utstå de gamla vanliga hjältarna, som åtskilliga gånger riskerar sitt eget liv för att rädda någon de aldrig tidigare träffat.

För i Poseidon är gruppen av människor som bestämmer sig för att samarbeta främlingar för varandra. Där finns brandmannen Robert (Kurt Russel) som reser med sin dotter Jennifer (Emmy Rossum) och hennes fästman Chris (Mike Vogel). Den vackra Maggie (Jacinda Barrett) och hennes son Conor (Jimmy Bennett), samt den illegala passageraren Elena (Mía Maestro) och en gammal själmordsbenägen man, Richard (Richard Dreyfuss). Tillsammans bildar de en grupp med många kunskaper och olikheter, alla vilka de måste lägga åt sidan för att kunna ta sig överlevande från skeppet. Att Poseidon inte tillför någonting nytt till genren är kanske inte helt oväntat. Att den däremot får oss att hålla andan vid diverse missöden som inträffar på båten, är det. Visst har vi sett det förut, många gånger, men för biobesökare som vill njuta av det simpla har en film som Poseidon goda förutsättningar.

Poseidons korthet och många nya skrämsel-situationer gör att den lyckas hålla sin publik ganska nervös genom långa passager. Det här är verkligen inte en film som går till historien, men helt klart en godkänd popcornfilm för enkel underhållning i sommarvärmen.