Pop från Vittula inleder med en definition av tornedalskans ”knapsu” som det omanliga, det fjolliga, det feminina. Ett ord som enbart kan tillämpas män, fast just de män som inte är män i den rätta traditionen – skogshuggare som kan bröla högljutt efter några timmars bastubadande och flera liter sprit innanför västen. Häribland växer de båda pojkarna Matti och Niila upp i norrländska byn Pajala (där denna film hade världspremiär i måndags) under tidigt 60-tal. Asfalten har just kommit till bygden och utlovar storslagna förändringar. Men även om Mattis storasyster tapetserar väggarna med Elvis, så verkar tonårsrevolutionen inte kunna nå upp till Tornedalen. Hemma hos Niila är det inte lika färggrant. En læstadiansk familj där Bibeln och bältet är vad som uppfostrar de små. Precis som ungar bekymmerslöst gör, så träffas Matti och Niila i en sandlåda och håller därmed ihop i vått och torrt. När Niila en dag får en Beatles-singel i present av några emigrerade släktingar så exploderar tillvaron. Roskenrollmusis är stoffet.

Baghers filmatisering berättas, likt boken, i kronologisk ordning. Matti och Niila växer upp och försöker starta ett rockband, trots Niilas far Isaks kremeringar av hans gitarr. När musikläraren Greger från Skåne (en uppfriskande Björn Kjellman) anländer till byn, så lyckas han fixa elinstrument så att drömmen kan närma sig verklighet. Men problem uppstår när motivet bakom musiken är oklart – är det kompisarnas rock’n’roll eller brudarna som ska komma i första rummet. Handlingen är således en ganska banal historia. Det tragiska djupet återfinns i Niilas hårda familjeliv, men också i den isolering och ångesttyngda tradition som befästs år ut och år in genom fylleslag och bastubad.

För att göra något filmiskt eget av Niemis grundhistoria har Bagher försökt att svänga runt kameran i omöjliga vinklar och ständigt hålla den rörlig, utan att för den sakens skull resignera till skakiga-handkamerafilmandet. Detta är dels meningen att förhöja det lustiga i berättelsen, men med ett ändamål till. Filmen skildrar rockenrollens födelse och således är bildspråket tänkt att svänga på höfterna. Ett misstag blir dock uppenbart. Tillvaron i Pajala är inte vidare svängig och när kyrkomöten filmas med ivern att få bioduken att vibrera, så blir det snarare buskis av det hela.

Problemet är att filmen saknar en egen själ. I glädjen över tillfället att få skapa storslagen pop, förlitar man sig alltför mycket på Niemis grundberättelse och missar att översätta det hela till filmiska. Resultatet är en ganska fadd soppa med en enda otroligt bra scen – bröllopsmiddagen. För några minuter, när det befinner sig ungefär tjugo högljudda gubbar och gummor i bild, varav en fantastisk Jähkel, så känns Pop från Vittula nästan som en svensk Amarcord. Men precis som verkliga fester med mycket sprit, så blir det efter glädjeyran enbart tungt att hålla sig vaken. Tyvärr blir en konsekvens av en sådan här filmatisering att boken undermineras av filmen. Alla de individuella fantasier läsaren har haft om Matti och Niila och Fittmyren och Ryssi-Jussi grusas av konkreta avbildningar. Så ett enkelt tips till er som gillade boken – se inte filmen!