Det här är knepigt... Jag har sett de flesta avsnitt av tv-serien Pistvakt, med samma skådespelare, och jag gillar verkligen konceptet. Det vill säga: Allt är på blodigt allvar till de börjar dansa! Jag träffade koreografen Katrin Sundberg och bad henne då framföra att jag tycker pistvakterna är jättesexiga när de dansar, särskilt Lennart Jähkel. Hon sa att Lennart skulle bli glad att höra det ety han hade lite problem med stegen i början. Därför smärtar det mig outsägligt att de bara uppför EN ENDA DANS i hela filmen! Till Tina Turners Proud Mary, men ändå. Svårt att veta hur man tolkar, förstår, uppfattar filmen Pistvakt om man inte redan är bekant med de tre bröderna Marklund från Svartlien vid foten av Klimtatjakka. "I det mörkast pistade köldhålet och bjärnhålan i världen kan ingen höra dig skrika." Svårt att tro att det började som en parodi på Baywatch…

Storebror Sven Erik (Jähkel) hjälten som alltid klarar krisen när det kniper och aldrig visar en blinkning av rädsla, den som förvaltar fadersminnet mest. Här är de födda och här (hemma hos mamma Gudrun) ska de stanna, för så är det menat. Mellanbror Jan Erik (Nordenson) ser visserligen upp till Sven E, men hamnar på kant med honom då han längtar väldeliga efter en fru och familj, något som med Sven E:s ögon ses som illojalt. Egentligen är han förstås rädd att förlora sin bror, han vill inte ha någon förändring och stoschor (kvinnor) komplicerar bara saker. Lillebror Olle (Norström) är lite lätt infantil och med positiv livssyn, över sin samling av etiketter från läskedrycken Zingo. Sven E är brorsan som klarar precis allt i Olles ögon. Han brukar suckande mumla innan han somnar: Men det var en bra dag i alla fall, visst? Bröderna är tydligt tecknade individer även om ytan ser väldigt likadan ut. Antagligen för att de var noga genomtänkta från början till Pistolteaterns uppsättning.

I den här lite trådlösa historien - som har en mycket allvarligare ton än tv-serien - börjar man med att begrava legenden, fadern, Stor-Erik Marklund. Mannen som hade världsrykte efter att ha räddat så många från Pärleporten och som får telegram från kungen, egenhändigt skrivet av Sven E... Detta gör att mamma Gudrun, som är mycket lättad över att slippa leva i skuggan av sin sen länge försvunne man, ger sig av med Bengt-Hans (Lindstedt) till Spanien. Bröderna får klara sig själva. Bjärnar och bebis kommer i deras väg. Jan E hittar lilla Lillemor ute i snön, och han är fast övertygad om att hon var lämnad för att dö. Men han ska ta hand om henne, kanske adoptera va? Samtidigt är isbjärnsmonstret på väg mot deras stuga...

Dekoren är som i serien, man försöker inte låtsas att man befinner sig på ort och ställe i fjällvärlden. Det är en överenskommelse och stör inte alls. Musiken av Weeping Willows är också kvar = I saw your face in a dream last night, ger i alla fall mig rysningar. Skådespelarna är helt briljanta. Framhåller gärna Lennart Jähkel lite extra, för han är så trovärdig i rollen Sven E, med sin oranga skjorta, egen norrlandsdialekt, keps, pistvaktsväst som beskyddande Storebror och tuffing, att jag nästan har svårt att se honom i andra roller. Utom i Jägarna, där han faktiskt är en liknande snubbe, fast med ont i sinnet. Även Tomas Norström har en liknande roll i just Jägarna, som lite långsam lillebror.

Besvikelsen ligger i att det inte var lika skrattroligt som jag hade trott - och hoppats - men jag kan ju inte lasta manusförfattare Lundström för mina förväntningar. Han låter bröderna utvecklas, visa andra sidor, Sven E berättar till slut sanningen om fadern, de inser att de inte är ensamma i världen. Nja. Pistvakt gör sig nog ändå bättre på tv i halvtimmesavsnitt. Hur mycket som beror på manusets brist på en mer handfast historia är svårt att säga. Jag tror trots allt att det handlar rätt mycket om att redan gilla bröderna Marklund och deras glesbefolkade värld långt från nollåttorna i Fjollträsk. Och det gör jag! Då spelar inte själva historien så himla stor roll, jag blir glad av att se dem. Men bara EN ENDA DANS... *surar*