Inledningsvis får vi se hur Elizabeth Swann (Keira Knightley, som fick sitt genombrott i brittiska Skruva den som Beckham) och Will Turner (Orlando Bloom utan alvöron) träffas som barn när Will räddas från att drunkna av det skepp Elizabeth och hennes far befinner sig på, på väg mot Karibien. Elizabeth finner en medaljong på Will som uppenbart tillhör en pirat, vilken hon gömmer från de övriga eftersom pirater hängs utan pardon. Därefter tar filmen sin början i den tid då vi ska få följa berättelsen.

Will och Elizabeth har blivit vuxna och är lite smått intresserade av varandra, vilket emellertid effektivt hindras av att Will jobbar som smed, dock fäktningsglad sådan, medan Elizabeth spenderar sina dagar som porslinsdocka väntades på att gifta sig med någon ansenlig man. Snart dyker dock den excentriske piraten Jack Sparrow (Johnny Depp) upp i kolonin Port Royal, och inom kort tillfångatas han och blir kastad i finkan i väntan på att hängas av de brittiska styrkorna. Men ödet (eller nja, manusförfattarna) vill annorlunda, kolonin anfalls av ett gäng fruktande pirater under ledning av Barbossa (Geoffrey Rush), som efter att ha stulit en fördömd skatt blivit dömda till att för alltid existera som levande döda, vilket endast syns vid månljus, tills förbannelsen upphävs. De skjuter med sina kanoner, bränner, dödar och slutligen kidnappar Elizabeth innan de beger sig av ut på haven igen med fartyget Svarta Pärlan, därav filmens undertitel. Will bestämmer sig för att genast ta upp jakten på piraterna, men befälen för de brittiska styrkorna vill avvakta för att överväga riskerna. Istället vänder sig Will till Jack och ber om hjälp i utbyte mot att han befriar honom från fängelsehålorna, och efter att ha kapat ett skepp så är duon på väg ut på haven för att rädda Elizabeth.

Det var ett tag sen nu som Hollywood spottade ur sig någon popcornfilm om pirater, med tanke på den mängd t.ex. Errol Flynn gjorde på sin tid. Senast det begav sig var, vad jag vill minnas, Renny Harlins Cutthroat Island med Geena Davis och Matthew Modine i huvudrollerna. Den filmen ska ha kostat en bit över 100 miljoner dollar att spela in, men drog endast in knappa 10 miljoner dollar, en riktig praktkatastrof så klart, vilket ledde till att bolaget som stod för finanserna, Carolco, gick i konkurs. Filmen är dock inte alls lika usel som den ofta utmålats, utan är helt klart okej underhållning.

Helt okej underhållning, och mer än så, är Pirates of the Caribbean. Den innehåller antagligen allt en piratfilm kan tänkas bjuda på, eller i alla fall i mitt tycke det en piratfilm kan tänkas innehålla; fäktningsfajter, gå-på-plankan, piratflaggor, en talande papegoja, en ful liten apa, en ondskefull piratboss, en stor guldskatt, stora segelfartyg med kanoner och den brittiska armén med sina röda rockar, trekantiga hattar och fula peruker, precis som vi lärt oss att det ska se ut av Hornblowers äventyr. Det enda jag kan komma på som saknas i filmen är träben och en sån där krok istället för en hand.

Manuset, skrivet av författarna till underbara Shrek, innehåller ett väl beprövat recept om kärlek över klassgränser, mannen som måste rädda kvinnan han älskar och på så vis vinna hennes kärlek. Det hänger en klar matinékänsla över filmen med alla de typiska inslagen, vilket är ett nog så gott betyg i detta fall. Det är mycket av det uttjatade och trista utrycket ”glimten i ögat”, och en härlig humor med många komiska inslag i form av ordvitsar, lustiga rollkaraktärer och lyckad slapstickhumor. Lägg därtill Johnny Depps minst sagt udda skådespel som piraten Jack Sparrow och Geoffrey Rushs stabila spel som den odödlige Barbossa. Depp dyker upp i filmen med målade ögon, långt hår och ett härligt, yvigt överspel i ett läge när man precis började skruva på sig lite, och lyfter ensam filmen med sin originella rollkaraktär. Rush i sin tur väser fram sina repliker på ett ondskefullt och övertygande vis, eller så övertygande det nu går i en film spelande en odödlig pirat.

Det som dock tynger filmen är att den är på tok för lång, hela 143 minuter, nästan två och en halv timme. Även om filmen aldrig blir enbart tråkig, så blir det lite väl utdraget stundtals, då den ena långa fäktningsscenen avlöser den andra. En annan nackdel, visserligen inget stort problem då filmen inte bygger alltför mycket på kompakt spänning, är att piraterna i Barbossas gäng är odödliga, vilket naturligtvis begränsar utgången i ett antal scener. Jag saknade också storskaliga krigsscener, liknande dem vi blivit så bortskämda med i historiska dramer som Den siste mohikanen, Braveheart och Gladiator med flera. Visserligen innehåller Pirates… en snygg scen där två skepp går till angrepp mot varandra, mer av sådant hade inte varit fel.

Hursomhelst är det helt klart så att Pirates... har satt ribban för alla kommande piratfilmer, det lär bl.a. vara en uppföljare på gång som utan tvekan kommer att dyka upp inom den närmaste framtiden i och med att denna film blev en kassasuccé på de amerikanska biograferna. Det våras för piratfilmsgenren!