Pingvinresan (2005)

Officiell hemsida Trailer 1
	Regi	Luc Jacquet
	Manus	Jordan Roberts, Michel Fessler, Luc Jacquet
	Medverkande	Morgan Freeman, Charles Berling, Romane Bohringer, Jules Sitruk
	Genre	Dokumentär
	Biopremiär	2006-02-17
	Dvdpremiär	2006-10-25
	Skribent	Hampus Hagman
	Betyg	(2) Godkänd
	Publicerad	Onsdag 15 februari 2006

Det organiserade pingvingänget i Madagaskar visste vad de höll på med. De förstod att sätta sin söthet i tjänst för sina mer oärliga motiv. Det är samma förföriskhet hos de små gynnarna som leder regissör Luc Jacquet i Pingvinresan att tillskriva pingvinmödrar sorg inför en förlorad unge när (som Jacquet själv påpekar i en utomfilmisk intervju) 90 procent av dem i själva verket inte bryr sig ett dugg. Vi talar här med andra ord antropomorfism så det står härliga till: "Petishism" för att använda teoretikern Anne Friedbergs vitsiga term.

I USA har den kristna högern tagit Pingvinresan till sitt hjärta som bevis för den monogama heterosexualitetens "naturliga" överlägsenhet. Vilket Den långa marschen naturligtvis är helt absurt. Pingvinresan är ungefär lika autentiskt dokumentär som Disney. Den har ofta jämförts med Flyttfåglar men har mer gemensamt med semidokumentär djurfiktion som exempelvis den likaledes franska Björnen och Jonathan Livingston Seagull. Den förstnämnda vann på sin tilltro till bildernas kraft och kände sig aldrig tvungen att via språk och sockrad dialog berätta vad åskådaren ska känna. Detsamma kan inte sägas om Pingvinresan. Visst är hela eskapaden en bedrift som rönt en del fantastiska bilder, men det är svårt att till fullo ta dem på allvar när de ständigt måste kommenteras av Gösta Ekmans sagofarbrorsröst och ett musikspår av Emilie Simon som låter som en dagisversion av Stina Nordenstam. "Kommentera" är förresten vilseledande. I Peter Dalles omarbetade manus dramatiseras nämligen skeendena i "vi"-form. Logiken är densamma som när den smått rubbade och extremt fåfänga Timothy Treadwell i Werner Herzogs Grizzly man står och kammar håret framför kameran men ändå inte ser det minsta problem att inkludera sig själv när han talar om björnbestarna som ett "vi". Effekten är minst sagt paradoxal.

Via Hollywood har vi blivit så vana vid förmänsklingsmanövrar att det är förlåtligt om vi tror att vi faktiskt kommunicerar med hunden när den lägger huvudet på sned på det där lite Lassie-kluriga 'Pingvinresan' - kärnfamiljen viset. Man kan anta att mycket av detta är en sorts projicerad kompensation som bottnar i att de väcker så starka känslor i oss att tanken på att de själva inte skulle ha några känslor och därför inte kan besvara våra är alltför svindlande. Filmen är ett ypperligt instrument att åtgärda denna asymmetri och djuren å sin sida kan betraktas som eldprovet för den mest filmiska av metoder; montage. Placera ett likgiltigt djuransikte intill lämplig bild och vips ser det ut som om Rufsen reagerar på den med ett rikt inre känslo- och tankeliv. Lyckligtvis ger sig inte Pingvinresan in på de mer extrema formerna av djurexpressionism. För detta vore det nödvändigt att gå in på individnivå, och här är det mest kollektivet som står i fokus. De stunder då kameran ägnar sig åt enskilda pingviner så är det mer åt deras estetiska utformning än deras plats i dramat; deras mönster, pälsar, näbbarnas smärthet. Jag hade önskat lite mer av denna nästan abstrakta och taktila skönhet än den sociala harmoni som Pingvinresan jobbar så hårt för att framhäva.

Digg this! | Spara sida på del.icio.us | Spara sida på Furl

6 kommentarer på “Pingvinresan”

» Skriv kommentar

Så det finns bögpingviner...?!?

Av Jörg 2006-02-15 22:31

Jag är en bögpingvin...

Av IOH 2006-02-16 23:17

Det talades om ett bögpingvinpar på New York zoo för ett tag sen, men det var ju inte riktigt min poäng. Jag menade mer att man bör ta filmens dokumentära anspråk med en nypa salt.

Av Hampus 2006-02-20 17:16

Var det inte så att de skickade ned två pingvinhonor till något zoo i tyskland där två äldre hanar sedan en tid levde ensamma i hopp om att de skulle börja pippa och skaffa små pingvinknattar... vill minnas att det inte blev mycket kärlek där tyvärr.

Av Blixa 2006-02-21 10:48

ROY OCH SILO HAR EN STEN |||||||||| "Den amerikanska Jesushögern hade inte många anledningar att jubla efter årets Oscarsgala. Men de hade en. 'Pingvinresan' vann en Oscar för bästa dokumentär. Den franske regissören Luc Jacquets antarktiska epos har blivit de konservativas egen 'Fahrenheit 9/11'. I kejsarpingvinens mödosamma fortplantningsprocess ser de traditionella kristna familjevärderingar. Heterosexuell tvåsamhet on the rocks. |||||||||| Evangelisterna verkar uppenbarligen inte ha hört talas om Roy och Silo. De är två pingviner som bor på Central Park Zoo i New York. De har varit ett oskiljaktigt par i över sju år. De sjunger för varandra. De putsar varandras fjädrar. De lindar sina halsar runt varandra. De har sex. Precis som andra pingvinpar. Vad som gör Roy och Silo speciella är att båda är hanar. De är gaypingviner. Och de älskar varandra. |||||||||| På Manhattan har sexuella minoriteter inte fått någon att höja på ögonbrynen sedan Stonewallupproret 1969. Allt hade varit frid och fröjd om det inte varit för att paret längtade efter barn. Så förtvivlat att de en dag placerade en sten i sitt bo och värmde den med sina tjocka fjädrar. Djurskötaren Roy Gramzay berättade för en tid sedan i New York Times hur han till slut lät paret homoadoptera ett befruktat ägg. Roy och Silo visade sig vara två mycket ansvarsfulla föräldrar. Precis som andra pingviner ruvade de sin skatt. På den 34:e dagen syntes en liten spricka i skalet och snart kläcktes en liten välskapt dunboll. De följande två och en halv månaderna höll Roy och Silo den lilla pingvinflickan varm, gav henne mat och uppfostrade henne till ett liv i flocken på Central Park Zoo. |||||||||| Går det inte att misstänka att livet i fångenskap gjort fåglarna till bögar? Man har ju hört hur det går till på kåken. Roy är förvisso Silos bitch men deras relation är inte resultatet av desperation. Bassängen är full av sexiga pingvinbrudar. Sanningen är snarare att livet i det vilda faktiskt ofta liknar en jävla pride parad. |||||||||| I sin >Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen< ger evolutionsbiologen och vetenskapsjournalisten Olivia Judson sakkunnigt och underhållande alla möjliga varianter av mer eller mindre avancerat sex i djurriket. Dvärgchimpanshonor kopplar av med lesbiskt gruppsex. Flasknosdelfinens hanar ligger lika gärna med sköldpaddor och hajar som med varandra. Och apropå hål som hål: Hos floddelfinen i Amazonas, den så kallade Boton, brukar tydligen hanarna sätta på varandra i andningsorganet i pannan. (Fråga mig inte hur detta har kunnat observeras.) Insekter, fåglar, lejon, alla har de en högst avslappnad syn på sexualitet. Faktum är att den av de av de kristna puritanerna så högaktade monogamin är ett av de mest udda och avvikande fenomenen i evolutionen. |||||||||| 'Pingvinresan' berättar kanske mer om sin fanatiska publik än om själva skapelsen. Varför vill egentligen så många identifiera sig med livet på en glaciär? Där strävsamma fågelpar lever den största delen av sin tid åtskilda, med en ocean av is mellan sig?" |||||||||| (Nyligen uppsnappat/snott från SvD.se)

Av Jörg 2006-03-17 12:01

18-årig bögpingvin söker en annan bögpingvin i passande ålder. Har stadig ekonomi med fast välbetalt jobb. Jag bor i Sthlm och gillar långa skogspromenader, att hoppa mellan isflak och att äta rå sill. /sökande

Av Gäst 2006-12-21 21:55