Jane Campions vackra kärlekssaga om en stum kvinnas arrangerade äktenskap i 1800-talets Nya Zeeland blev en succé såväl kritiker- som publikmässigt när den kom 1993. En guldpalm i Cannes, tre Oscars, tre BAFTA-priser, elva australiensiska filmpriser och en guldbagge för bästa utländska film var en del av medaljskörden. Såhär ett decennium senare när den ges ut på DVD kan man konstatera att den åldrats mycket väl. Stuart Dryburghs vackra foto (även fotograf till Campions En ängel vid mitt bord) och Michael Nymans stämningsfulla kompositioner är ännu de starkaste tekniska korten. Men utan Campions mästerfulla regi så hade Pianot i all dess elegans kanske resignerat till att bli ännu ett kostymdrama.

Pianot handlar främst om språk och kommunikation. Ada (Holly Hunter) är stum av egen vilja. Vi får inledningsvis höra hennes röst inuti huvudet, men för att kommunicera med omvärlden har hon sin dotter Flora (Anna Paquin) till tolkhjälp. De reser från Skottland till andra sidan jordklotet för att Ada ska ingå ett arrangerat äktenskap med nybyggaren Alisdair (Sam Neill). Han har enbart sett hennes fotografi och vet om att hon är stum, men blir förvånad över att hon också är ganska liten till växten. Med sig i bagaget har även hennes kära piano följt med. När Alisdair kommenderar sina maoriska underhuggare att ta hand om bagaget, blir han tvungen att neka Adas önskemål om att bogsera pianot upp till hans gård. Det är bara alldeles för tungt för att bära upp genom den svåra terrängen. Ada blir oerhört besviken och mötet med Alisdair blir därav från början misslyckat.

Efter några dagar vänder sig Ada till grannen Baines (Harvey Keitel) för att få hjälp att komma ner till det övergivna pianot på stranden. Han låter sig övertalas och blir den första att inse vilken betydelse instrumentet har för Adas livsglädje. Även om dottern är hennes tolk är pianot hennes verkliga stämband. När hon spelar på det lever hon ut allt det hon inte kan sätta i ord och även dottern får utlopp för sin fantasi när hon bygger en sjöhäst av snäckor i sanden. Baines bestämmer sig för att gå till Alisdair och byta en del av sin mark mot pianot. Han kan inte spela själv, men tackar ja till Alisdairs förslag att Ada kan lära honom. Hon blir upprörd över att hennes make sålt ut hennes tjänster, men tvingas till sist att acceptera det hela eftersom det är det enda sättet hon kan få tillgång till pianot som nu hämtats upp från stranden och placerats i Baines hus. Ada inser snart att lektionerna endast är ursäkter för att Baines ska kunna komma henne nära. Hon reagerar med avsky till en början, men när hon märker att Baines verkligen lyssnar på hennes pianospel och har äkta känslor för henne börjar hon känna lusten själv.

Jane Campions film gör om och om igen uppdelningar mellan det talade ordet och det outsagda. Mellan själens poesi och munnens brist på uttryck. Adas musik är hennes språk och något som Alisdair i all sin trångsynta ekonomism inte kan förstå. Baines vars handikapp är analfabetism tar lättare till sig det musikaliska uttrycket och blir på så sätt en mer trogen lyssnare. I det talade ordet saknas andemeningen, i musiken är däremot allt spirituellt.

Men utöver språktemat – som även kommer till uttryck i språkförbistringen mellan nybyggarna och den maoriska urbefolkningen – så är Pianot även en historiskt intressant skildring av äktenskapet som ekonomiskt avtal. Och hur det omöjligt går att kontraktera hjärtats nyckfullhet. Det vore ett misstag att applicera berättelsen på en mer samtida kontext, eftersom äktenskapet till stor del har frigjort sig från sin ekonomiska prägel. Men i denna 1800-talsram där sexualiteten är en obestridd valuta, där en hustrus plikt är att tillfredsställa sin make ("be affectionate"), så blir Adas och Baines kärleksaffär ett uppror mot konventionerna. Alisdair har köpt sitt äktenskap, men förstår inte vad Ada säger eller vem hon är. Baines köpslår om Adas musik för sin sexuella tillfredsställelse, men lär sig också uppfatta hennes språk. Trots att det hela inleds som påtvungen prostitution, utvecklas det hela till att bli det rakt motsatta. Dröjsmålet hänger på bådas upptäckter av sina respektive fångenskaper.

Campions film är på alla sätt en blivande klassiker. Även om jag kan hänga upp mig på att skådespeleriet stundtals är lite för snyggt, lite för poetiskt utlevande, så är Pianot en mångfacetterad symfoni över hjärtats lockrop efter friheten. Över människors trevande efter förståelse och ignoransens munbindel när viljan inte finns där. Och musiken är självfallet strålande.

Fotnot: Filmen hamnade på plats 55 vid Vujers nedräkning av 1900-talets bästa filmer år 2004.