Österrikaren Michael Haneke har gjort några av de senaste decenniernas mest vågade europeiska filmer, som Den sjunde kontinenten och Funny Games, men ändå kom Pianisten som en chock för många. En mycket mörk och förhållandevis explicit film om en kvinnas sexuella perversion. En av dessa sällsynta filmer det är helt omöjligt att inte reagera på med kraft.

Huvudperson är Erika (Isabelle Huppert), en pianolärarinna någonstans i fyrtioårsåldern som bor tillsammans med sin mor, ja som rent av delar säng med henne. I inledningen får man följa henne på jobbet och vid ett framträdande i ett privat hem. Det är mycket klassisk pianomusik och smått sövande för den som inte nämnvärt uppskattar sådan. Men snart nog ger sig Erikas andra sida tillkänna. I en porrbutik hyr hon en videokabin och medan hon betraktar de knullande kropparna på skärmen framför sig plockar hon upp en våtservett ur papperskorgen, kvarlämnad av någon tidigare besökare, vilken hon trycker mot sin näsa och drar djupa andetag... Lite senare skär hon sig själv i underlivet hemma i badrummet. På en drive in-biograf sitter hon på huk och pissar på marken medan hon spionerar på ett par som har sex i en av bilarna.

Detta är verkligen en av de mest kinky filmer jag sett, om än kinky på ett väldigt arty sätt. Fast allt fokuserar inte på Erikas perversioner. En ung man, Walter, även han en begåvad pianist, blir nämligen förälskad i henne. Men vad han egentligen ser hos henne, det vete tusan, eftersom hon är så stel och grå som hon är. I alla fall börjar han mycket envist att uppvakta henne, lyckligt omedveten om vad som döljer sig under ytan.

Det kunde givetvis ha blivit fruktansvärt spekulativt, men med Hanekes strama regi och en uppsättning väldigt goda skådespelare har Pianisten blivit ett fungerande och starkt drama om en störd människa och hennes ogenomträngliga ensamhet. Fast därmed inte sagt att de perversa inslagen inte gör sitt för filmen, att den klarat sig lika bra med mer nedtonade sådana. Det är det tveksamt om den gjort utan att bli allt för grådaskigt dyster.

Men varför göra inspelningen med franska skådespelare i Österrike, så att allt tal är på franska men namn och skyltar på tyska? Det känns faktiskt lite dumt. För nog måste det väl finnas tyskspråkiga skådespelare av ungefär samma klass som de franska, eller?