Max Cohen är ännu helt ung en av världens främsta matematiker, besatt av tanken på att finna det matematiska mönster som är alltings grund. Nästan hela dagarna sitter han därför framför sin dator Euklid och gör uträkningar. Bortsett från att han ibland brukar spela go (ett japanskt brädspel) med sin gamle läromästare Sol skyr han allt mänskligt sällskap. Men om han inte har något intresse av andra människor så har de desto större intresse av honom. Inte bara en liten grannflicka med miniräknare, utan även ett aggressivt börsföretag och en sammanslutning av judiska mystiker söker hela tiden hans uppmärksamhet. Och så ständigt dessa huvudvärksanfall… Så fruktansvärda att inte ens den tyngsta medicinering kan lindra dem mer än lite grann.

Detta skildrat i kornigt svartvitt foto och med ett stämningsläge som för tankarna till filmer som David Lynchs "Eraserhead" och Sokurorovs "Whispering Pages". Ett stämningsläge någonstans mitt emellan den hårda verkligheten och mardrömmen. "Pi" skiljer sig dock från dessa filmer genom att ha en riktig intrig och utspela sig i en värld vi utan problem kan identifiera som vår egen.

Under första halvan av filmen tycker jag det är helt fantastiskt. Stämningen riktigt suger tag i mig och det svartvita fotot är en njutning för ögat, medan spänningen effektivt byggs upp steg för steg. Till och med jag, med streck i matte på gymnasiet, låter mig fascineras av de matematiska mysteriernas värld. Dessutom kan man inte undgå att känna sympati för Max, att beröras av hans plågade existens. Inte minst när han får sina huvudvärksanfall. De är nästan fysiskt plågsamma även för tittaren, särskilt när han får sitt dittills värsta. Överväldigad av smärta står han inne på toaletten och skjuter in dos efter dos av smärtlindrande i blodomloppet.

Men, som så ofta är fallet, blir filmen sämre någonstans i mitten. Inte mycket sämre, men i alla fall sämre. Regissör/manusförfattare Aronofsky har klara problem med att knyta ihop de lösa trådarna, och inte mod nog att låta dem vara ifred. Han tar hjälp av konventionella thriller-element på ett aningen klumpigt sätt, vilket bryter stämningen utan att egentligen tillföra något. Dessutom blir det nu en del kvasi-religiöst svammel filmen gått kunde ha varit utan. Fast "Pi" är ändå en film alla med det minsta intresse av att se något annorlunda borde springa och hyra med detsamma. För det är ju inte ofta så här egensinniga verk får distribution i Sverige. Och första halvan av filmen är som sagt mycket, mycket bra.