Stu är en snajdare i storformat, åtminstone enligt honom själv. Han har massor av värdefulla kontakter i sitt jobb som "publicist" (han gillar inte ordet PR-man) och förlägger ett releaseparty för en rappande snorunge på en restaurang i utbyte mot gratismiddor på stället i fråga, och han trejdar skvaller om alkoholiserade kändisar från en polis mot fyra Britney Spearsbiljetter. Han är gift med en framgångsrik tjej, men försöker få till det med Pamela, en av alla dessa unga, förhoppningsfulla tjejer som drömmer om att bli kändisar.

Idag är det ju så att ungdomar drömmer om att bli programledare på TV, eller åtminstone få fjanta runt på en öde ö i Malaysia och intrigera och hamna på förstasidan i slaskpressen och, som en effekt därav, synas med andra metakändisar och servera drinkar i nån håla i Sverige. Ingen drömmer om att utrota svält och analfabetism, stoppa alla krig och göra världen till en bättre och säkrare plats för oss alla. Ingen drömmer ens om att bli skådespelare, musiker eller sångare längre. Som modellen Cindy Crawford (nån som kommer ihåg henne?) en gång sa: "Jag vill bli filmstjärna." Inte respekterad skådespelare, utan "filmstjärna".

Stu är också en sån som vill "bli nåt", och vägen dit är kantad av lögner, bluffar och taskspeleri. Ändamålet helgar medlen. Han ringer alltid till Pamela från samma telefonkiosk på Manhattan, 53:e gatan, 8:e avenyn, så frugan inte misstänker nåt. Aldrig från mobilen. Så även denna dag. Men efter att han ringt färdigt, blir han själv uppringd av en man som, visar det sig snart, har ett precisionsvapen med det infraröda siktet intällt på Stu. Om han inte gör som uppringaren säger, kommer han att dö innan han ens hinner höra skottet. En hallick som försöker tvinga bort Stu från telefonkiosken skjuts ner av prickskytten, och snart är hela gatan full av poliser, turister och andra nyfikna med videokamerorna i högsta hugg. Liksom de lokala TV-bolagen. Le, Stu – du är i direktsändning!

Efter mycket dividerande hit och dit förstår vi att prickskytten hatar alla omoraliska människor, folk som luras, ljuger, stjäl och bedrar (mord är tydligen OK...). Han har tydligen dödat en börsmäklare som bröt mot insiderlagarna (vem skulle inte vilja göra det i dessa dagar…?!?) och en porrhandlare som kränger barnporr. Nu är det Stus tur. Stu är förvisso inte den storkrämare han själv gärna vill tro, men i alla fall. Stus enda chans att undfly döden är att offentligt, inför fru, Pamela, poliser och TV-kameror bekänna sina synder, att bikta sig inför alla dem han bedragit.

Fram till dess har filmen varit en katt- och råttalek, intensiv, spännande och med bra spel av Colin Farrell som det alltmer stressade lammet på väg till slakt. Men sen börjar filmen sacka lite, i takt med att prickskytten tillåts börja tragga om moral och omoral, rätt eller fel, leva eller dö. Det blir lite mycket av moralkaka från erfarne manusförfattaren Larry Cohen, men regissör Joel Schumacher, alltid lika utskälld vad han än tar sig till, har ändå lyckats göra en nervig thriller med fenomenal inlevelse och utspel av Farrell, som här påminner mig om en ung och hungrig Brad Pitt (det är menat som en komplimang), och han är fullt trovärdig när han i slutet inser vilken bluff han är, och offrar sig själv för att rädda den han älskar. Och så fick han ju sina 15 minuter i rampljuset...