Varje festival har sina nitlotter. Det är bara frågan om att lära sig undvika dom. Jag börjar inse att Twilight zon är en minerad zon. Under den lockande rubriken blandar Stockholms Filmfestival friskt mellan ren skräck och annat makabert filmgods. Det är här man enligt reklamen ska få gränsöverskridande filmupplevelser, men risken är stor att man enbart kliver in i den stora tomheten och blir besviken. Förra året sprang jag på den polskfödde New York-bon Piotr Uklanskys förvirrade uppgörelse med westerngenren i Summer love. I programmet kallades han för provokatör, men visade sig vara en ren fjant. Jag borde ha lärt mig att provokatör är en finare omskrivning för amatör. I år bjuder Twilight zone på en annan provokatör, nämligen feministen Nina Menkes. Till skillnad från den debuterande fotografen Piotr Uklansky har hon en lång erfarenhet av filmskapande och hennes filmer har belönats på filmfestivaler. Men jag tror inte ens filmfantasten Gudrun Shyman klarar av Phantom love utan att bli kissnödig.
 
Phantom love börjar med närbilder på ett älskande par. Det är filmens huvudperson Lulu som väntar att hennes skitstövel till älskare alternativt pojkvän ska bli klar. Hans välmående kropp guppar ner i en sådan evighet att fotografen tappar fokus och levererar suddiga bilder. Efter ett tag inser jag dock att de oskarpa bilderna är ett medvetet val av vår provokatör och de återkommer under hela filmen. Lulu för sin del är så uttråkad av sin älskares uthållighet att hon fäster blicken i taket i väntan på att det hela ska vara över. Hennes tankar verkar vara på annat håll och jag förstår henne. Av ren sympati för henne låter jag min blick glida upp mot taket för några sekunder och funderar vart det här ska leda. Ingenstans ska det visa sig för Phantom love är en astråkig film från början till slut och vari Nina Menkes provokation består har jag svårt att greppa. Filmen har inte någon riktig handling, men det är inget jag kräver. Jag tycker inte heller att allting i en film behöver förklaras. Däremot måste det finnas något i en films bilder som väcker mitt intresse eller att en film har oväntade infallsvinklar på ett ämne. Det tycker jag inte Phantom love har.
 
Jag tror att Nina Menkes avsikt med filmen var att att ge oss en annorlunda bild av nutidsmänniskans svårigheter med att leva upp till de krav och förväntningar som dagens samhälle ställer. I filmen sitter Lulu ständigt och kollar på nyhetssändningarna från Irakkriget. Hennes egna mer närliggande bekymmer är emellertid allt för stora för att hon riktigt ska kunna engagera sig. Phantom love behandlar Lulus trassliga relationer till sin efterhängsna mamma, manodepressiva syster och tölpaktige pojkvän, samtidigt som hon försöker klara av sitt jobb som croupier vid ett kasino där människor varje kväll samlas runt hennes roulettbord för att finna sin egen lycka. I Nina Menkes händer har det blivit en surrealistisk kompott som tyvärr bara är tråkig trots att Lulu svävar högt i det blå ett tag. När hon på slutet funnit sig själv och vänder sig mot publiken för att visa upp sin nakna kropp är man bara tacksam över att filmen är slut.