Skotten James Matthew Barries (1860-1937) pjäs Peter Pan från 1904 (och därefter flera böcker) har filmatiserats ett tiotal gånger, även om de flesta väl bara känner till Disneys klassiska, animerade version från 1953. Den har gjorts för TV i gamla Sovjet på 80-talet under namnet Piter Pan, den har gjorts på tyska 1962 och den har ofta gjorts med en kvinna som Peter Pan - varav en gång med Mia Farrow. Disneys version med den tragiske barnstjärnan Bobby Driscoll (1937-67) som Peter Pan lär ska ha varit första gången det inte var en kvinna som Pan. Den 10 december har för övrigt Finding Neverland med Johnny Depp som J.M. Barrie sverigepremiär, och filmen utspelar sig just året 1904.

I australiern P.J. Hogans händer har det blivit en riktigt trevlig historia om familjen Darling, där hustrun tjatar på maken att fjäska in sig hos direktören på banken där han är lägre tjänsteman, i hopp om att "komma upp sig" i tillvaron och kanske hamna i "bättre sällskap" och bjudas till "finare" fester. Faster Millicent vill dessutom att Wendy redan nu ska förberedas för vuxenvärlden och giftermål, blott 13 år gammal. Om kvällarna flyger Peter Pan in, likt "världens bästa Karlsson", i deras hem för att fascinerat lyssna på Wendys godnattsagor för sina småbröder. En natt slår de alla följe med PP, och de flyger över London iväg till Landet Ingenstans, befolkat av sjörövaren Kapten Krok och hans besättning. Dessa vaknar ur sin vinterdvala och det uppstår fajt med PP, Tingeling, Wendy och De bortkomna pojkarna. Givetvis segrar barnen, och Kapten Krok hamnar i buken på en krok-odil.

Att historien handlar om oviljan hos barn att bli vuxen stämmer väl inte riktigt. Snarare handlar den om oviljan hos vuxna att göra utföra alla "måsten" i tillvaron, om att behöva förställa sig inför andra och att aldrig få vara sig själv (jämför med Michael Jackson, som döpt sin stora gård till just Neverland/Landet Ingenstans). Den handlar i stället om längtan till barndomens kravlösa tillvaro där livet bara var en evig lek, och kanske om en dold, inre önskan att få uppleva barndomen på nytt, om än bara över natten (som i en dröm). Här misslyckades Steven Spielberg kapitalt med sin usla Hook från 1991 (med "Tänk om Peter växte upp?" som tagline), och han förvrängde dessutom den ursprungliga historien så man inte kände igen. Plus att han frångick den gamla "regeln" som säger att Herr Darling och Kapten Krok ska spelas av samme man. I Hogans Peter Pan spelas de fenomenalt av Jason Isaacs från Harry Potter och hemligheternas kammare (han ska även vara med i de två kommande filmerna om Harry Potter), medan Wendy görs av den alldeles bedårande debutanten Rachel Hurd-Wood. Tingeling spelas av Ludivine Sagnier från Swimming pool, men hon är inte på långa vägar lika sexig här som i den filmen - eller som Julia Roberts i Hook - och det är väl liksom inte meningen heller.

Alla barnen spelar med typisk, brittisk självsäkerhet och känsla, fjärran från deras amerikanska kollegers förnumstighet och utstuderade gullighet. Och karaktärerna är ingalunda de sockersöta, fjäskande "I love you, mommy!"-typen, utan här handlar det om intelligenta och förståndiga barn likt dem i Harry Potter-filmerna. Jeremy Sumpter (som växte med 20 cm under inspelningarna...) från Frailty är en lyckad (och vacker - han liknar mest en liten kerub!) Peter Pan, och det är inte svårt att rekommendera denna filmversion till alla barnfamiljer. Och till alla vuxna som vill vara barn på nytt i två timmar.