Filmatiseringar av Ulf Starks böcker om Ulf har gjorts förut. Både Min vän Percys magiska gymnastikskor och Min vän shejken i Stureby gick som fantasifulla TV-serier i SVT och nu går den tredje delen i Ulf-serien, Percy, Buffalo Bill & jag upp på bio. Faktum är att Ulf Stark påbörjade manusarbetet till filmen medan han fortfarande höll på att skriva boken. Trots allt har fokus hamnat på olika teman. I boken kretsar handlingen kring vänskapen mellan Percy (Daniel Bragderyd) och Ulf (Hampus Nyström), medan filmen fokuserar mer på Ulfs lite argsinta farfar.

11-åriga Ulf ska som vanligt tillbringa sommarlovet hos farmor och farfar på landet. Med sig har han mamma, pappa och storebror och det ser ut att kunna bli en riktig höjdarsommar. När så kompisen Percy bjuder in sig själv tycker Ulf mest att det är jobbigt. Det spelar ingen roll att de är blodsbröder, Ulf tycker ändå att Percy borde ha stannat i stan. Speciellt som Ulf precis fått upp ögonen för Pia. Pia är lillflickan som jobbar extra på sina föräldrars sommarcafé. Sedan förra sommaren har hon växt till sig rejält och Ulf behöver bara kasta en blick på henne för att bli kär. Helst skulle han vilja vara med Pia hela tiden och visst verkar det väl ändå som om hans känslor är besvarade? Åtminstone tills Percy kommer och förstör alltsammans. Pia spelas av Felice Jankell och påminner lite om Ebba i filmen om Ebba och Didrik. Självständig och stark behöver hon bara svepa en allvarsam blick över pojkarna för att de ska bli kärlekskranka. Filmen lyckas dock undvika att fullständigt snöa in sig på ung kärlek och nyväckta känslor, en historia jag redan sett några gånger på filmduken. Det är istället befriande att se hur Ulfs och Percys vänskap får allt större utrymme under handlingens gång. Så mycket enklare det blir när de släpper alla tankar på kärlek och konkurrens och börjar umgås med varandra! Plötsligt har sommarlovet inga begränsningar.

Börje Ahlstedt är perfekt i rollen som Ulfs vresige farfar. Med arga ögonkast och hetsiga utbrott får han hela familjen att tassa på tå, livrädda för att störa. Om nätterna roar sig Ulf och hans storebror med att räkna brakfisarna som ekar mellan väggarna. I takt med att Ulf lär sig mer om kärlek förstår han sig också på sin farfar och hans vrede. I själva verket är den gamle mannen frustrerad. Frustrerad över att hans fru (Lena Strömdahl) aldrig kunnat älska honom som han älskat henne. Ilsken och besviken kämpar han dagligen med gråstenar på gården, bänder loss dem med hjälp av spett och rullar dem uppför en bergsknalle. Sedan stöter han dem över kanten, för att uppleva hur det jobbiga lättar för en stund.

Biosalongen delar jag med tre förskoleklasser som innan filmen hoppar upp och ned i biofåtöljerna. Ibland far några av dem ut i ett ivrigt viftande med armarna och varje gång tänker jag: hur ska det här gå? Hur ska de kunna koncentrera sig i nära en och en halv timma? Inga problem visar det sig. Barnen sitter tysta filmen igenom, verkar fängslade av historien och skrattar bara högt när Ulfs farfar pruttar. När Pia avslöjar att hon är kär i någon annan än Ulf brister de ut i ett unisont: "näää". Det får mig att överväga att se all framtida kärleksfilm tillsammans med sexåringar.