När en film med Al Pacino i huvudrollen släpps direkt på video, då blir i alla fall jag lite misstänksam. För så länge en sådan film inte blir totalsågad av recensenterna borde den ju vara ett säkert kort på biograferna.

Pacino spelar här Eli, en PR-man som kanske har sett sina bästa dagar. Mitt uppe i arbetet med en välgörenhetstillställning han själv tagit initiativet till kontaktas han av sin sista stora klient, en Oscar-belönad skådespelare med politiska ambitioner, vilken vill att han ska lösa ut en kvinna ur häktet. Motvilligt går han med på att göra det i utbyte mot en gentjänst. Några timmar senare har kvinnan dött av en överdos på sitt hotellrum medan Eli ligger halvt utslagen av opium, tabletter och trötthet i hennes badkar. Av allt att döma handlar det om mord. Ett mord kopplat till politiskt rävspel och en mycket hemlig, mycket olaglig klubb för Manhattans njutningslystna elit.

Verkar det spännande så långt? Kanske det. Men dessvärre är allt som finns av handling i filmen en ansats och lite lösa fragment. Första halvan är en ovanligt utdragen prolog, den andra halvan ett enda stort antiklimax. Vad som räddar People I Know från att kännas totalt meningslös är endast den bitvis kvicka dialogen och de hyfsat intressanta karaktärerna. Al Pacino tillför däremot inte mycket mer än sitt namn, och det är med ett beklagande jag måste konstatera att detta inte bara är en av hans mindre minnesvärda insatser utan att han i flera scener faktiskt gör sig skyldig till överspel. Eller åtminstone uppfattar jag det så när han i ena stunden håller ett spontant tal fullt av glöd och skärpa för att i nästa stund vandra fram som en 90-åring på väg att falla död ner i vilket ögonblick som helst. Nej, är det någon skådespelarinsats här som ska berömmas så är det istället Téa Leonis, i rollen som kvinnan vilken dör på sitt hotellrum. Där har vi en skådespelerska som kan gå långt.

Sammanfattningsvis: Ja, det finns verkligen skäl att bli misstänksam när en Al Pacino-film dyker upp direkt på video.