Vad avgör egentligen om en film får biodistribution eller inte? Ibland undrar man verkligen. Som i fallet med Pecker. Inte för att filmen är något större mästerverk, men den är i alla fall mer sevärd än det mesta som går upp på bio och regissören John Waters har ju en stor skara trogna fans efter filmer som "Crybaby" och "Serial Mom".

I vilket fall handlar det här om den unge Pecker som bor i Baltimore, jobbar på en diner och fotograferar allt han kommer åt att fotografera. Folk han passerar på stan eller lägger märke till då han åker buss. Ibland fotograferar han en kompis då denne snattar. Men framförallt fotograferar han sin familj. Fadern som driver en bar på väg att konkurreras ut av stripp-baren på andra sidan gatan, modern som har en superbillig andrahandsbutik, den hyperaktiva lillasystern som äter kilovis med sötsaker varje dag, storasystern som jobbar på bögklubb och mormodern med hennes talande Mariabild. Och så flickvännen förstås, Shelley, som äger en tvättomat där det är bäst kunderna passar sig noga om de inte vill bli portade. Alla finns de med på bild när Pecker har sin första utställning, på dinern där han jobbar. En utställning som leder till en ny utställning i New York, pengar och berömmelse. Men allt sånt har förstås en baksida, åtminstone i filmens värld. Snart hopar sig problemen över Pecker och alla ikring honom. Inför flickvännen tvingas han formulera sig drastiskt för att inte förlora henne. "Shelley, I love you more than Kodak!"

Som alltid i Waters filmer en kavalkad av mer eller mindre udda människor. Mestadels samma sorts människor man kan se hos Jerry Springer eller Ricki Lake (som ju faktiskt medverkat i några av Waters filmer). Om vissa pratshow-värdar tycks se ner på dessa människor så är Waters dock mycket kärleksfull gentemot dem. Han föredrar dem helt klart framför vanligt folk och använder halvfula och småfeta skådespelare även där andra regissörer använder fotomodeller. Fast så himla originellt är det ändå inte. Framförallt därför att själva historien är löjligt förutsägbar. Och med tanke på att Waters i sina tidigaste filmer inte ens drog sig för att visa tidelag så är lite kvinnlig könsbehåring inte mycket att komma med. Nej, det är nog sant att när Fan blir gammal blir han religiös. Nu för tiden är han närmast att jämföra med Tim Burton, alltså en regissör som trots en mycket personlig stil ändå på något sätt känns mainstream. Fast om detta är bra eller dåligt låter jag vara en öppen fråga.

Pecker må lämna en del övrigt att önska, men Edward Furlong är helt perfekt i huvudrollen liksom Christina Ricci som Shelley och Lili Taylor som Peckers gallerist, och det finns en uppsluppenhet i berättandet som ofta lyckas skyla över dess rent strukturella brister. Så de som gillade Waters tidigare filmer ska omedelbart hyra denna. Gillade ni dem inte är Pecker dock inte filmen att omvända er.