Roland Emmerich tar revansch efter nederlaget med Godzilla genom att ge sig på att berätta en historia om frihetskamp och krydda det med storslagna scener med både romantik, humor och blodig och fasansfull död.

Jag vet inte riktigt hur mycket av filmens handling som har förankring i den verkliga historien men här får vi följa Benjamin Martin och hans familj. Benjamin är ensamstående pappa med sju barn där den äldsta börjar närma sig åldern då det är dags att tjänstgöra i armén. Vid den här tiden så samlar man sig för att bekämpa de fruktade brittiska rödrockarna. Benjamins son, Gabriel, känner sig kallad att strida mot dem men fadern försöker få honom att tänka om. Till slut, när kriget kommer alltför nära Benjamin och hans familj, kan han inte längre hålla sig utanför och efter en fruktansvärd händelse så bestämmer han sig för att själv börja bekämpa rödrockarna.

Filmer om amerikaner och deras kamp för frihet brukar bli väldigt mycket flaggviftande och patriotisk smörja men i den här filmen så håller det sig på en vettig nivå. Kanske blir det lite för mycket i slutet men inte onödigt mycket, det skall ju ändå handla om en frihetskamp där folket måste ha ett riktigt starkt skäl för att slåss. Tyvärr blir det inte riktigt lika starkt som i Braveheart och filmen har några svackor i historien men den klarar ändå att hålla mitt intresse genom de två och en halv timmarna som den varar. Jag fruktade att det skulle kännas lite utdraget med så lång speltid men så blev det inte. Kanske inte action och spänning i varje sekund, men aldrig behöver man titta på klockan och gäspa i biosalongen.

Det enda som förtog en hel del av filmen var att jag inte är så insatt i amerikansk historia och inte känner till särskilt mycket om den frihetskamp som utspelade sig. Och den förklaras inte särskilt väl. Kanske eftersom de flesta amerikaner bör känna till den, men det gjorde att jag hade svårt att hänga med ibland.

Ändå är det en bra film med bra manus. Att manusförfattaren Robert Rodat har Rädda Menige Ryan som merit är, enligt mig, endast till hans nackdel. Visst hade den filmen några bra delar men också långa, tråkiga partier och mycket sega scener. I Patrioten finns inte några sådana delar och hela filmen flyter på bra utan problem. Men jag måste dock påpeka att ibland fungerar inte de humoristiska bitarna och replikerna, och att Gibsons karaktär skulle vara så fanatiskt intresserad av gungstolar att han börjar inspektera britternas just som han skall ingå förhandlingar med dem tyckte jag var ganska dåligt gjort. Det passade inte alls just då.

Skådespelarna i filmen gör också sina roller bra. Mel bär hela filmen på sina axlar utan större problem men backas upp bra av både Heath Ledger, som spelar hans son Gabriel, och Jason Isaacs, som är läskigt övertygande som den grymme brittiske översten. Jag har länge tyckt att Gibson har fått lite oförskämt dåligt rykte och att han alltför lätt buntas ihop med Schwarzenegger, Stallone och Bruce Willis. Enligt min egen, personliga, åsikt så är Gibson en mycket begåvad skådespelare som ju också har en riktig skådespelarutbildning i grunden. (Han övertygade både kritiker och publik med sin tolkning av Hamlet.) Han är helt enkelt det naturliga valet för sådana här roller som kräver att skådespelaren skall vara både ansvarskännande familjefar och tveksam till kriget men som, när han får nog, förvandlas till en urkraft som löper fram som en tornado och förgör allt och alla i sin väg. I Patrioten får han också tillfälle att visa något som inte är så vanligt för en "actionhjälte" - han gråter öppet och med känsla.

Man kan väl säga att jag förhåller mig till Patrioten mest som ett filmäventyr och inte som en film som försöker beskriva en verklig handling. Jag har läst och förstått att vissa delar i filmen och till och med vissa personer skall vara baserade på fakta men att vissa delar också är helt påhittade eller mycket förvrängda för att passa i filmens historia. Detta har lett till en häftig debatt och britterna skall tydligen vara riktigt förgrymmade över hur deras landsmän beskriva som blodtörstiga monster. Jag läste någonstans att de tänkte hindra Mel Gibson från att få besöka England efter att de sett filmen. Det låter som om man har tappat all rim och reson någonstans där.