Uppenbarligen trivs den tyske regissören Tom Tykwer alldeles förträffligt i Paris. Hans förra alster var episoden Faubourg Saint-Denis i kollektivfilmen Paris Je t'aime. I den låter han en blind grabb guida oss genom staden i jakten på kärlek. Det var ett av få fantasifulla bidrag i en annars rätt seg film. Att filma på gator och torg i dagens Paris verkar ha varit ett bra sätt för Tom Tykwer att värma upp inför Parfymen: Berättelsen om en mördare. På ett mästerligt sätt har han lyckats rekonstruera 1700-talets Paris som på den tiden var ett stinkande inferno med en dödlighet som översteg stadens födelsetal. Det är inte heller meningen att filmens huvudperson Jean- Baptiste Grenouille ska bli särskilt långlivad; hans mor som arbetar på fiskmarknaden slänger honom bland fiskavfallet när han föds. Mirakulöst nog överlever han och hamnar på barnhem där ingen tycker om honom. Det bekymrar inte lille Grenouille som är en mycket speciell varelse; han har begåvats med ett luktsinne som kan identifiera dofter på kilometers avstånd. Däremot saknar han egen kroppslukt vilket får människorna i hans närhet att känna sig illa till mods.

Barndomen är verkligen eländig för Grenouille och efter en tid hamnar han på ett skitigt garveri, men filmen fördjupar sig inte särskilt mycket i den sociala misären. Till stor del beror det på att Grenouille är en hårdhudad person som inte gnäller och bidar sin tid i väntan på den stora chansen. Den kommer när han får leverera skinn till den respektabla parfymtillverkaren Baldini och övertygar den gamle mästaren om att ta in honom som lärling. Nu börjar Grenouilles liv på riktigt, han lär sig destillera essenser och bevara dofter. Kunskapen utvecklas till en besatthet att skapa den perfekta parfymen och de ljuvligaste dofterna finner han hos unga oskuldsfulla kvinnor. Det för in honom på en mörk väg som är kantad av mord.

Så har ytterligare en boksuccé blivit film. Jag tillhör den stora skara som fascinerades av Patrick Süskinds roman när den kom för drygt 20 år sedan. Någon längtan efter att se boken filmatiserad har jag aldrig haft, men idag när filmen är ett faktum kan jag glädjande nog konstatera att Tom Tykwer var rätt man för uppdraget. Han har gjort en fängslande och storslagen film som följer romanen relativt troget. Det är en visuell fest från allra först stund med ett makalöst och varierat foto av Frank Griebe. Med intensiva närbilder och känsla för detaljer löser Tom Tykwer de naturliga svårigheter som berättelsens alla dofter innebär. Då är några av bokens abstrakta drömlika avsnitt större problem och Tom Tykwer gör det enda rätta som skippar dessa. Jean- Baptiste Grenouille har också en humanare framtoning i filmen, men det här är inte någon film som rotar i psykologiska förklaringar; Grenouille är en målinriktad varelse och vad han söker är den sällsynta doften hos människor som inger kärlek. Att döda är tyvärr det enda sätt han vet att komma åt doften.

Det är märkligt att se en film om en massmördare utan att en droppe blod spills och på många sätt är masspsykosen som morden framkallar och pöbelns krav på blodig hämnd mer skrämmande än Grenouilles alla mord. Parfymen: Berättelsen om en mördare har sina thrillerelement, men i första hand är filmen ett grandiost storverk om den tid vi kallar upplysningen. Producenten Bernd Eichinger har en viss vana sedan tidigare av storsatsningar på filmatiseringar av böcker. Han ligger bakom filmer som Rosens namn och Andarnas hus. Till skillnad från dessa är Parfymen: Berättelsen om en mördare en riktigt bra och vital film som inte känns pliktskyldigt hopsnickrad. John Hurts karaktäristiska berättarröst med ironiska kommentarer stryker under berättelsens sagoton och fungerar precis lika bra här som i Lars von Triers Dogville. Ben Whishaw som spelar Jean- Baptiste Grenouille är en tyst blek figur som inte gör mycket väsen av sig och därigenom närmast perfekt i rollen. Dustin Hoffman har en betydligt livfullare biroll som Giuseppe Baldini, men det här är i första hand ett stort bildäventyr. Att filmen har fått mig att återigen läsa romanen tycker jag är ett nog så gott betyg.