Paradiset är andra filmen om journalisten Annika Bengtzon, som skapades av Liza Marklund. Precis som Sprängaren så regisseras den av Colin Nutley, och Helena Bergström är förstås åter i huvudrollen. Vad gäller just den här filmen är den bara ytterligare en av alla dåliga svenska thrillers. Den är ärligt talat riktigt långtråkig.

Filmens handling utspelar sig innan Sprängaren, det är alltså en s.k. prequel, och Annika har precis börjat på tidningen Kvällspressen, fast bara som textredigerare vilket hon tycker är frustrerande eftersom hon inte får publicerat några av sina nyheter. Det hindrar henne dock inte från att på sin fritid leta nyheter och sedan "ockupera" en kollegas dator, vilket resulterar i en minst sagt frostig arbetssituation i inledningen av filmen.

Annika fortsätter och gräver vidare i sin nyhet om ett kvinnocenter kallat Paradiset som har möjlighet att radera ut ett offers identitet. "Lägligt" nog så kontaktas hon under samma period av en rädd invandrartjej, Aida, så Annika tar med henne till centret. Hon förbereder sin nyhet utan att berätta vad hon vet för de andra reportrarna på tidningen, vilket orsakar problem när sanningen om centret avslöjas.

Visst låter det spännande och intressant men sanningen är att filmen är så gott som stendöd. Det finns ingen puls och ingen spänning, vilket blir extra tydligt i en av filmens få actionscener. Den innefattar en krypskytt och en efterföljande jakt men känns helt ointressant. Utan spänning eller känslomässigt engagemang faller scenen och filmen platt och filmen misslyckas med att skapa den kopplingen till mig. För det anklagar jag dels dålig regi och klippning men framför allt avsaknaden av ett bra och drivande soundtrack. Det saknas energi i filmen.

Dom allra flesta av skådespelarna tillhör Sveriges skådespelarelit vilket betyder att det inte är skådespelarnas fel att filmen aldrig lyfter. Tvärtom finns det flera bra bitar med skådisarna i filmen. Främst Reine Brynolfsson som här har fått en lite mer intressant roll än i Sprängaren, men en scen som jag speciellt gillade var mellan Helena Bergström och Maria Lundqvist vars karaktärer ogillar varandra men där Marias karaktär Eva-Britt känner att Annika är chockad över en nyhet och ändå inte kan förmå sig att riktigt ta kontakt och stödja henne. Det var en sällsynt bra scen i filmen.

Jag kan verkligen inte ge godkänt till Paradiset. Det finns inget som driver filmen framåt och för en tvåtimmars film som skall vara en thriller är det klart underkänt. Man kan kräva mer, även av svenska thrillers.