Den första frågan jag ställde mig själv när jag fick reda på Paparazzis existens var "Varför har man inte gjort den här filmen tidigare?" Med den mediahysteri det varit kring celebriteter - främst i Storbritannien där Lady Dis tragiska bortgång i en bilkrasch 1997 var kulmen; en olycka som spekulerats vara resultatet av att chauffören försökt skaka av sig envisa paparazzi som förföljt dem - borde någon ha kommit på detta koncept redan för länge sedan. Integritet och ens familjs säkerhet är är så pass fundamentala koncept, att inskränkandet av dessa är en perfekt utgångspunkt för hämnd.

Bo Laramie (Hauser) har gått från komplett okänd till stjärnskott på nolltid med en stor actionfilm som senaste merit. Omställningen från småstadsliv till rampljus är gigantisk och han försöker hålla sin familj utanför kamerans blixtar. Men när ett par fotografer inte skyr några medel att ta de bilder de vill ha och nästan går över lik - Laramies fru och barn - för att få sin vilja fram, bestämmer sig Laramie för att sätta hårt mot hårt. Det första jag undrar när filmen är slut är: "Varför har man inte tagit till vara på potentialen i temat?" Förvisso är producenten Mel Gibson (som f.ö. dyker upp i en sekundsnabb cameo) en inte alltför briljant filmmakare, men man tycker ju att han borde ha läst tillräckligt många manus i sin karriär för att ha lärt sig vad som funkar och vad som inte gör det. Bortsett från en snygg hämndaktion som involverar ett telefonsamtal och en pistolattrapp, så är manuset av Forrest Smith klantigt skrivet och innehåller voice over, tydliga (dock inte gripande) scener av den krossade familjeidyllen, ett otroligt töntigt slut och allt dessutom är helt befriat från nyanser - bara svart eller vitt så överdrivet som det bara går. Det minsta Gibson borde ha kunnat göra hade varit att plocka in en ny författare och i princip börja om från scratch.

Regissören Abascal är inte rätt person att få rätsida på eländet; han må ha varit en framgångsrik stylist en gång i tiden, men nu när han sadlat om till regissör är det uppenbart varför han fram till nu enbart fått arbeta inom TV. Han rusar genom scener och försöker inte ens tona ner de mest tydliga logiska luckorna och töntiga scenerna, utan nästan tvärtom. Man får inte missa budskapet som verbaliseras övertydligt, trots att det ofta strider mot karaktärerna; Dennis Farinas polischef agerar exempelvis på ett sådant vis som det inte går att bli klok på. Skådespelarna verkar ha uppenbara problem med manuset: Cole Hauser känns bara som en lågbudget-Matthew McConaughey (som, även han, dyker upp i en cameo), Robin Tunney kommer ingen vart med sin karaktär och Sizemore som i vanliga fall är en klippa, drar till med groteskt överspel i brist på annat att göra med den endimensionella paparazzo som han spelar.

Frågorna "Vem hade hjärnsläpp nog att ge Paparazzi grönt ljus?" och "Varför hade jag hjärnsläpp nog att se hela filmen?" är inget som ni behöver bekymra er om. Om ni inte strider mot allt förnuft och ändå låter Paparazzi slösa bort er tid.