Originalnamnet på denna festliga kavalkad av sketcher, kortparodier och fejkade reklamavbrott är Amazon women on the moon, vilket är lika med namnet på den science fiction-film i filmen som skojar med 50-talsklassikerna från vita duken och dumburken. Trion män hamnar på en planet med bara (i dubbel bemärkelse) kvinnor, av vilka en spelas av vår gamla vän, österrikiskan Sybil Danning (eg. Sybille Danninger), känd från filmer som Chained heat och Reform school girls, och mindre kända Lana Clarkson (1962-2003), vars 15 minuter i rampljuset blev nåt helt annat än det hon kanske drömt om. Hon är nämligen den som hittades mördad i Phil Spectors hem i början av det här året.

Arsenio Hall är mannen som allt går åt helvete för när han ska koppla av i sitt hem efter en hård dag på kontoret. Ölburken sprutar honom i ansiktet, vattenkranen krånglar och han fastnar med slipsen i avfallskvarnen, vilket kan få ödesdigra konsekvenser då den tycks äta sig fram till hans strupe. Maury, å sin sida, trycker på fjärrkontrollen en gång för mycket och befinner sig plötsligt inne på den baseballplan han just satt och kollade en match ifrån. När frugan börjar zappa på fjärrkontrollen förflyttas Maury således från den ena kanalen till den andra, och befinner sig än i en rockvideo, än i filmen King Kong.

Michelle Pfeiffer är Mrs. Landers, vars bebis den gode doktorn (Griffin Dunne) tycks ha slarvat bort, och i stället erbjuder han henne och maken en Mr. Potatohead att dalta med, vilket de inte är riktigt nöjda med. Så reklamvbrott för män med håravfall: Ring 1-800-GET-HAIR, och du hamnar hos Hairlooming, ett företag som hjälper tunnhåriga män så till vida att de skjuter fast vad som närmast liknar en bit ryamatta på skulten medelst häftpistol. Så blir det onekligen också häftiga frisyrer…

B.B. King (den Riktige, en av de få nu levande blueslirare från bluesens barndom, och som nyligen tilldelades Polar Music Prize) presenterar så en ny sjukdom som bara drabbar afroamerikaner: brist på soul. Exempel på afroamerikaner utan soul är hallicken som kör Volvo, artister som sjunger vita evergreens, och det svarta, framgångsrika paret som hyllar det republikanska partiet. Så bjuds vi på artisten Don "No soul" Simmons, som sjunger "Only yesterday" av The Carpenters, och nåt mer själlöst får man väl leta efter. Vår gamle favoritskurk Henry Silva leder dokumentärprogrammet "Bullshit or not?", som denna vecka söker leda i bevis att Jack the Ripper i själva verket var sjöodjuret från Loch Ness, och i en dramatiserad version får vi följa en prostituerad i sekelskiftets London som följer med ett 18-meters dinosaurieliknande kreatur hem.

The winter of our despondency är tydligen en ny, svensk film av Olof Svensson, en riktigt typisk kliché på tråkig, svensk film utan soul, men med en jävla massa självgodhet. I studion sitter två filmkritiker och diskuterar sig fram till ett betyg enligt vedertaget recept (tänk Siskel & Ebert, innan Siskel dog), men de nöjer sig inte med att ta upp pretentiösa, ångestladdade (och –framkallande), svenska filmer, utan man recenserar folks liv också, till exempel den triste Harvey Pitnik, vars inrutade och skittrista "liv" ger betyget "tummen ner". "Men", som hans fru säger, "de gillade inte Gandhi heller…"

Så där håller det alltså på konstant hela filmen, som till viss del påminner om Saturday Night Live och de sketcher som presteras där. John Landis (f. 1950) är den som står bakom de flesta inslagen (detta var på den tiden han fortfarande kunde vara rolig), tillsammans med Joe Dante. I ett inslag ser vi gamle kultregissören Russ Meyer som videouthyrare, och på väggen skymtar vi en affisch från Faster, pussycat! Kill! Kill!, i ett annat likaledes kultförklarade (tyvärr även dödförklarade) regissören Paul Bartel. Landis gjorde ju en gång i tiden suveräna parodikavalkaden Kentucky Fried Movie tillsammans med Jim Abrahams och bröderna David och Jerry Zucker 1977, vilket var hans andra film. Hans första, Schlock (1973), var också en sorts parodi - på skräckfilmer - om än mindre lyckad. Pang i rutan är dock stundtals riktigt rolig.