Dawn Wiener är död. Heather Matarazzos Solondz-nörd i debutfilmen Welcome to the dollhouse ges ett postumt avsked i filmens första bildruta. Efter begravningen verkar alla ha sina spekulationer om hennes död. Ingen verkar ha känt henne vidare bra under den sista tiden. Lilla Aviva har hört att hon blev gravid efter en våldtäkt och därför begick självmord. Men mamma hyschar henne. Bäst att lämna en sådan tragedi förträngd precis som allt annat obehagligt som invaderar den trygga medelklasstillvaron.

Solondz fjärde film (han släpper en ny vart tredje år) har till denna festival renderat honom det nyinstiftade Visionary Award. Orsakerna kan nog vara flerfaldiga, precis som de möjliga kandidater som inte fick samma ära. Med Palindromes testar han dock ett nytt berättargrepp, som dock tidigare använts av bland annat Luis Buñuel, genom att låta sin huvudkaraktär Aviva byta skepnad ett flertal gånger. Totalt sju kvinnliga aktörer och en pojke kliver i rollen, bland annat Jennifer Jason Leigh i en av de mer bärande scenerna. Avivas kameleontism utmanar åskådaren att se bortom traditionell identifikation och att se karaktären som den fiktiva person hon är. På så sätt lyckas han skapa en figur som man måste lära känna för hennes insida, inte hennes yttre. Detta lyckas Solondz väldigt väl med.

Aviva vill redan i hennes unga ålder (som inte går att helt klart definiera, men tycks vara omkring 12-13-årsåldern) skaffa barn. Efter ett besök hos jämnårige Judah och en kort session i sängen lyckas hon med sin önskan, men bara för att finna att hennes mor (Ellen Barkin) och far (Richard Masur) misstycker. Avivas liv kommer bli helt förstört, tänk bara om barnet skulle bli deformerat. Något annat än abort är otänkbart. Mamma tar henne till doktor Fleischer som utför ingreppet, men beklagligt nog får Aviva men som föräldrarna inte avslöjar. Det antyds att hon aldrig kommer kunna bli gravid igen.

Det hela leder till att Aviva flyr hemifrån. Först får hon lift med Dawns bror Mark som påpekar det faktum att hennes namn är en palindrom. Men eftersom han bara vill köra hem henne igen, hoppar hon ur bilen och tar lift med lastbilschaffisen Earl som hon blir kär i. Trots att han dumpar henne efter första motellnatten. Målet för färden tycks till sist bli ett kristet barnhem mitt ute på vischan, drivet av den alltigenom godsinta Mama Sunshine (Debra Monk) och hennes man. Gården består av en färggrann blandning barn med olika handikapp eller sjukdomar. Men den är också en front för en rörelse abortmotståndare som inte drar sig för att eliminera de doktorer som är orsaken till fosterkyrkogården i närheten av solskenshemmet.

Solondz nya bär tydligt hans signum – det vill säga en samling mer eller mindre ironiska porträtt av människor som sällan syns på vita duken. Till skillnad från tidigare Storytelling och Happiness känns det dock inte som Solondz är ute för att chockera publiken och ställa den mot väggen. Snarare har Palindromes ett ganska ömsint förhållningssätt till sina åskådare. Han vågar ta itu med pedofili och den känsliga abortfrågan, men aldrig för att låta sin film fokusera på dessa känsliga teman. Istället är Palindromes en film om en ung tjej som växer upp i en värld där alla runtomkring henne har en åsikt om hur hon ska leva sitt liv. Denna åsiktsstyrning når sin spets i abortpolemiken, men på ett mer känslomässigt plan är omvärldens syn på ung sexualitet det som ligger närmast Aviva. Följaktligen dömer hon inte sin älskare som skjuter ner en abortläkare, eftersom hon trots åldersskillnaden älskar honom. Illusionen av kärlek är det enda som ter sig begripligt i en omgivning som i övrigt vill pracka på henne åsikter. Just för att ingen vill tala om det. Hon är alldeles för ung.

Självfallet ger Solondz sig ut på minerad mark. Speciellt i sitt hemland. Men jag kan inte annat än jubla åt hans insats. Visst är Aviva ung, för ung för att utnyttjas sexuellt av vuxna människor. Men i sina tankebanor är hon samtidigt betydligt äldre och visare än de föräldrar som i en handvändning dömer ut vilka hon bör umgås med. Hennes mor och far som inte har planer på att lyssna på henne, eller ens tillåta någon egen fri vilja. Hon har fått sitt rosa rum och sina dockor och smink-kit. Det borde räcka. Men Aviva vill inte vara en liten flicka. Hon vill bli kär och skaffa barn och bort från det hem som förnekar henne detta. I detta avseende är Solondz film en mer verklighetsbunden version av Trollkarlen från Oz. Det magiska vid vägens slut bekräftar Avivas inre, även om hennes uppskattning av omvärlden ännu är naiv. Men barn måste också få vara barn.

Denna recension publicerades första gången 19/11 2004 i samband med filmens visning på Stockholms Filmfestival.