Paid in full är ännu en av alla dessa dramer som utspelar sig i 1980-talets afromerikanska storstadsghetton, the hoods. Baserad på en sann historia får vi följa Ace, en ung, svart grabb i Harlem som bor med sin morsa och syrra, och som jobbar på kemtvätten. Dagligen tråkas han av syrrans kille Calvin, som liknar en ung Spike Lee på pricken, och sin polare Mitch, som bägge älskar snabba stålar, snabba bilar och snabba brudar. Dessa behov tillfredsställer de via narkotikalangning i kvarteren de bebor, och alla ser upp till dem och deras fina bilar.

En dag hittar Ace en bit kokain i ett par brallor tillhörande en latino, Lulu, som tackar Ace för att han återlämnar knarket genom att erbjuda honom att sälja av hans kokain, bli hans langare. Sen följer allt slag i slag; Calvin åker dit för langning, och Ace tar över hans kundkrets liksom av en slump. Han använder kemtvätten som bas, men ägaren Mr. Pip märker snart vad som är på G, och på tal om det så påminner Mr. Pips moralkakor om dem som Lasse Strömstedt (ena halvan i pseudonymen Kenneth Ahl) serverade i Staffan Hildebrands kalkonklassiker G - som i gemenskap 20 år tidigare. Det går bra för Ace, riktigt bra. Han håller också, i likhet med Lulu, en låg profil och undviker att utmärka sig för mycket. Ingen skrikig SAAB cabriolet här inte, men snart åker även Mitch in i spjället, och när han kommer ut igen har Ace köpt upp sig på en fet Merca. Tilsammans med Mitchs polare från fängelset, psykopaten Rico, uppstår nu en helig treenighet där alla tjänar allt mer på allt större kokainaffärer. Men allt är inte frid och fröjd som glimmar.

Calvin kommer också ut från fängelset, och han vill ha tillbaka en del av kakan. När han inte följer Aces stränga regler för hur han ska uppträda, drar han sig ur, och vi anar att sista ordet inte är sagt. Mycket riktigt följer nu en blodig uppgörelse, som i sin tur följs av lika blodiga repliker från de drabbade, och ännu mer blodshämnd följer på dessa innan filmen slutar med en ironisk kommentar till hur dagens ungdomar tagit sig till mediabilden där störst guldsmycke runt halsen vinner, oavsett var pengarna kommer ifrån, liksom Ace, Mitch och Rico lät sig imponeras av filmen Scarface (Brian De Palma, 1983) när de var yngre. Så är filmen också en slags Scarface möter New Jack City, och den har väl ungefär samma kvaliteter som den senare, men når inte den förstnämnda ens till knävecken. Dock känns den bra mycket ärligare än den genomfalska, förljugna och självömkande Blow från 2001, där George Jung i Johnny Depps skepnad skildrades helt okritiskt.

Regissören Charles Stone III (som gjorde hyfsade Drumline direkt efter Paid in full) gjorde sig ett namn via några reklamfilmer för Budweiser, och detta är hans två år gamla debutfilm. Den är väldigt snygg och lågmäld, inte ett dugg sentinmental eller överdrivet våldsam, utan mer återhållsamt realistisk. Wood Harris (Hendrix), Mekhi Phifer (8 mile) och debutanten Cam'ron (rapparen) gör alla mycket bra ifrån sig, även om 80-talsmiljöerna inte övertygar. Se bara Paid in full om du inte kan få nog av gangstermelodram. Aight?