Fenomenet Bridget Jones är något jag aldrig kommer att förstå mig på. Efter de första tio sidorna av den första boken, avfärdade jag den som taskigt skrivet dravel och nu agerar den dammsamlare i min bokhylla. Den första filmen var en smula bättre - den hade trots allt en (som vanligt) strålande Zellweger och för första gången en riktigt rolig Hugh Grant. Detta trots att den var en av rom-com-fabriken Working Title Films sedvanliga löpande band-produktioner. Uppföljaren är samma sak en gång till - ingen uppdatering, bara en repris.

På spaning med Bridget Jones börjar där Bridget Jones dagbok slutade: Bridget är tillsammans med tråkmånsen Darcy och det enda som skulle kunna göra henne lyckligare, vore en ring på sitt finger. Bridget, paranoid och osäker som hon är, vågar dock inte riktigt tro på denna utopi - hon tror att Darcy egentligen vill ha det ihop med sin långbenta advokatskollega Rebecca. Och mitt i det hela dyker hennes före detta besatthet Daniel Cleaver åter upp, trånandes efter Bridget och sägandes att han nu går i terapi och försöker bli en bättre människa.

En skidsemester och en Thailandresa försöker variera miljöerna, men de lyckas inte dölja att vi har sett allt förr; inte bara i föregångaren, utan i tusentals komedier före denna. De lyckas heller inte dölja att manuset verkar ha varit uppbyggt av att skapa dråpliga situationer först och därefter skapa en "historia" som ska foga dem samman.

Och ändå börjar det så lovande - den första kvarten träffar ett par komiska poänger och Grant är fortfarande en fantastisk mansgris. Så fort han kliver in i handlingen, är jag helt övertygad om att man kommer dra på nästa växel. Tji fick jag.

Filmmakarna börjar i stället återanvända redan återanvända skämt med utgångspunkten att "om det funkat tidigare, så borde vi satsa på säkra kort. Vi kör på det hela vägen, vetja!". Det de missat är att det finns en gräns för hur många gånger man kan matas med en och samma maträtt innan den känns tråkig - och här passerar man gränsen till den punkt att filmen till slut känns nästan lika charmlös som spånskivan Firth.

Men som sagt, jag var inte överförtjust i förra filmen och inte alls i boken, så ni med annat utgångsläge kan säkert tycka att den håller hela vägen. Men var beredda på att skratta åt skämt ni garanterat redan hört förr.