Overkill (2004)

En lång snubbe i plastig Matrix-kappa stövlar in med en sexpack (nej, inte en sexskjutare) på vad som troligen ska föreställa någon form av institut, men som mer påminner om min gamla högstadieskola här i Hålan. Övervakningskameran fångar ögonblicket och visar på klockan 10:26 PM, alltså 22:26, trots att det är mitt på ljusa dan. Väl inne i lokalen är klockan plötsligt 13:50, och bara minuten senare visar en annan klocka på drygt 16:10. Eftersom denne lirare uppenbarligen gått runt en halv dag i byggnaden med denna sexpack (han dricker en, säger en [1] öl under denna tid...) har det bildats rejält övertryck i de övriga fem, så när han kastar en av dessa in i en lokal där tre personer sitter vid var sin dator exploderar den naturligtvis med en jävla smäll. Och simsalabim visar klockan 00:40 ute i korridoren...

Jag tror regissören och manusförfattaren Henric Brandt är lite för smart för att missa så uppenbara brister i kontinuiteten då Overkill i övrigt inte direkt är besudlad med så pinsamma misstag, men om det är menat som ett skämt så fungerar det inte, för vari skulle det roliga bestå? Nä, Henric Brandts stora misstag är det klassiska för de flesta amatörer - han och hans kompisar och familjemedlemmar har lagt ett enormt jobb på specialeffekter i form av makeup, hyfsat koreograferade slagsmål - jobbigt som fan när man bara har en enda videokamera att tillgå för övrigt - biljakter och - inte minst - skottdueller. Manuset däremot har man inte ägnat så mycket tid och energi. Jo, kanske tid, men det räcker inte alla gånger. Du skulle nöjt dig med att regissera och klippa, för det är duktig på, men att snida ihop en bra historia i tre akter har du större problem med, min bäste Henric.

Overkill handlar i korta ordalag om en diskett som kommer på villovägar, och...tja, så mycket mer är det inte. Låter det tunt i överkant? Historien ÄR tunn, lika tunn som en eventuell bok över framstående, afrikanska simmare skulle bli - eller boken "Framstående svenska högerpolitiker under 100 år". Har man lagt tre år, en månad, 25 dagar, tio timmar och tolv minuter på sin debutfilm skulle man naturligtvis lagt mer kraft på manuset - eller erkänt sina begränsningar (likväl som sina tillgångar) och överlämnat det åt någon med mer känsla för att berätta en historia. Skönt är i alla fall att slippa den sedvanliga amatörskräckfilmen i stil med School night massacre eller Camp Slaughter - Overkill är överlägsen dessa filmer, även om jag på sin höjd är beredd att ge den betyget godkänt, och det för dess friska humör och genuina kärlek till mediet. Och för Henrics brorsa Marwins skull. Jag trodde fanimej Marvin Yxner var den ende i Sverige som innehade detta förnämliga namn, men icke. Måhända Marvin Yxner är döpt efter hårdingen Lee Marvin, vad vet jag (han kanske är döpt efter Marvin Gaye - eller efter ett yxmärke?), men Marwin är än mer originellt. Dessutom råkar Marwin vara filmens mest talangfulla skådis (jämte Peter Kirs, en klar komisk talang), och hade han satsat på detta hade han brädat de flesta teaterförgiftade aktörer i detta land, och kunde gjort sig ett namn på den svenska filmstjärnehimlen.

Jag gillar Fredrik Engström också, och ser med glädje och tillförsikt fram emot Henric Brandts nästa projekt, Död vid ankomst (eller, som det heter på svenska, Dead on arrival), där ju faktiskt Fredrik återvänder, tillsammans med bland andra Karolina Oad och Samir El Alaoui, som ju även gjort musiken till Overkill. Och det råder ingen tvekan om att El Alaoui är en begåvad och allsidig kompositör som tycks bemästra de flesta genrer och avarter inom musiken, men tyvärr blir det för mycket av det goda med ständigt denna pumpande techno, tunga rockriff och funkiga softjazz eller vad det nu råkar vara. Någon - förslagsvis producenten (i det här fallet identisk med regissören och manusförfattaren...) - borde tala om för honom att less is more. Medverkar i Död vid ankomst gör faktiskt även Christian Magdu från - just det - Camp Slaughter...plus ändå till fotografen och klipparen Stefan Bommelin, som är Henric Brandts gamle vapendragare och den han delar bolaget Branbomm med. Mitt tips till er blir att i fortsättningen anlita (under)betalda skådisar så att ni slipper vara hänvisade till att enbart jobba på helgerna. Ingen film mår bra av att produktionen pågår i tre år. Och för helvetre, inga fler namn i stil med Per Värsh eller Axel Vadd, tack! De hör inte hemma i en seriös satsning!