Open water är en historia om ett klassiskt 2000-talspar som jobbar så mycket att dom inte ens hinner prata med varandra. För att lösa sin stressade situation bestämmer dom sig för att åka på semester. De bestämmer sig för att lämna skidorna hemma och istället lägga sig på stranden med paraplydrinkar och dyka lite ibland clownfiskarna. Deras dykutflykt slutar dock inte riktigt som dom tänkt sig. När alla andra får åka hem så glöms paret kvar mitt ute på havet.

Att vara ensam med sin partner så långt ifrån all räddning kan sätta press på den bästa av människor. Vems fel var det egentligen att allt gick som det gick? Minsta lilla detalj kan bli till ett gigantiskt problem. Kan man då göra en film på 80 minuter om ett ensamt par ute på öppet hav? Nja, det tycker jag knappast. Det blir aldrig riktigt tråkigt, men det blir aldrig heller riktigt spännande. Man känner då och då av lite Blair Witch project-vibbar, med den nakna naturen mot den ensamma människan och hennes psyke. Jag hinner aldrig börja gilla paret, och jag tror att det är där det spricker. Jag vill ha mer story och mer människoporträtt. Även om den här filmen har med en sexscen som känns mänskligare än dom flesta amerikanska sexscener jag sett, så lyckas den inte få mig intresserad.

Jag hoppas att det inte finns en verklig händelse där ett par blir lämnade i öknen för att dö, det skulle faktist kännas ännu tristare.