För en genre som blev ihjälskjuten i Sam Peckinpahs Det vilda gänget, så måste man väl ändå påstå att westernfilmen haft många spöken under de efterföljande trettiofem åren. Kevin Costner har själv varit Casper i ett flertal av dem. Lawrence Kasdans usla Silverado (1985) och halvdana Wyatt Earp (1994), samt självfallet Costners regidebut Dansar med vargar (1990) har alla satt upp Kevin på hästryggen. Därav känns det inte helt oävet när Costner nu återvänder med revolvrarna laddade i hans egenregisserade Open Range.

Westernfilmen är en tacksam samhällsspeglare på många sätt. Den lilla nybyggarhålan till stad som ofta förekommer, så även i Open Range, är med sin saloon, barberare, General Store och kyrka ett destillat av den typiska amerikanska småstaden. Med födseln av företagsamhet, med lanthandeln i ena hörnan och bordellen i den andra, är den också en lönsam källa till skildringen av girighet och maktbegär. Därav har westerns ofta kryllat av hänsynslösa ranchägare och korrupta sheriffer som ställföreträdande gangsters. Så är läget även i Open Range där den säreget snikne irländske ranchbossen Baxter (Gambon) håller i alla tyglar. En av dessa är den mesige sheriff Poole (spelad av ta ett djupt andetag-mästaren James Russo).

På de öppna vidderna rider kofösarna Boss (Duvall), Charley (Costner), Mose (Benrubi, från bl a Cityakuten) och Button (Luna, från bl a Din morsa också!). Tillsammans med hunden Tig lever de en stillsam tillvaro på prärien som på sin höjd störs av regnstormar eller att boskapen rymmer iväg. Boss skickar iväg kocken Mose till staden Harmonville för att fixa lite extra proviant, men när han inte återvänder misstänker de att något har hänt. Det visar sig att Mose hamnat i bråk med några av Baxters underhuggare och sedan satts i finkan. Boss och Charley beger sig till fängelset, där Baxter sitter vid skrivbordet och sheriffen genast framstår som hans högra hand. Under villkoren att kofösarna inte återvänder till Harmonville, släpps Mose med skallskador ut ur cellen.

När det senare återvänt till sitt läger, berättar unge Button att män med ansiktshuvor övervakat boskapsflocken. De förstår att det är Baxters påhitt och inser att om inget görs, så kommer den irländske gangstern att splittra hjorden. Senare under natten beger sig Boss och Charley till männens läger för att skrämma dem. Men allt slår bakut när de återvänder till lägret och finner att Mose och Button blivit attackerade. Som de män av heder de båda säger sig vara, förstår de att denna provokation inte kan lämnas vind för våg.

Open Range visar att Costner klarar sig ganska bra i registolen när han återvänder till prärien. Som vanligt med västernfilmer är det svårt att inte dra paralleller till tidigare verk och i det avseendet känns Clintans 70-talsfilmer närmast till hands, så även hans sista i genren De skoningslösa. Det är väderbitna män, kaffekok över lägerelden och stor emfas på den heder som gör människan så ärorik. Men det är också män som ruvar på tunga hemligheter, oftast förknippat med våld och död. Costner är en Clintan-remake på det sättet, men försöker allt oftare att öppna sig och berätta om det hemska som hänt honom. Tills att Charley väl gör det, så är han i övrigt en typisk Costner-karaktär – luttrad, fårad och tystlåten.

Likheten med De skoningslösa följer även i samspelet mellan Boss och Charley som i mångt och mycket erinrar om Clintan och Morgan Freeman i nämnda film. Det är en relation präglad av stor vänskap men också respekt. Många hemligheter existerar dem emellan, men det är precis så det ska vara. Det är i scenerna mellan Costner och Duvall som Open Range fungerar som bäst, samtidigt som det också vittnar om att manuset är förfärligt tunt. Att samspelet funkar så bra hänger mer på kroppsspråk och en slags veteranernas tyngd mer än genomarbetade repliker.

I övrigt är berättelsen så typisk en västernhistoria väl kan bli. När Costner och Duvall ska rida in till Harmonville för att konfrontera Baxter och hans kumpaner så skiner den enkla retoriken igenom, som så många amerikaner verkar sympatisera med. Det är helt enkelt öga mot öga som gäller. Men plötsligt händer något mycket intressant – de goda kofösarna rider in till staden för att undsätta stadsbefolkningen, drar sig inte för att tortera några av skurkarna i förbifarten, får till en ordentlig shoot-out där flera av byborna kommer i skottlinjen och till sist gör att även de så fredliga invånarna greppar vapnen och pepprar deras tidigare despoter. Känns scenariot igen? Det finns några enstaka scener som onekligen känns som kommentarer åt samtida USA, men snarare åt en mer generell analys av hur våld legitimerar våld än att peka fingret åt någon specifik statsmakt.

Open Range är helt klart sevärd för alla de som inte fnyser åt västernfilmen på ren princip. Det är fortfarande en genre som är duktig på att symbolisera vår nuvarande samtid och Costner är inte alls dålig på att fånga de jordnära miljöerna. James Muros foto gräver sig också djupt ner bland spiltorna och leran för att fånga en av de snyggare gunfight-scenerna någonsin. Kanske inte i klass med Leone, men steget till Vilmos Zsigmonds foto i McCabe & Mrs.Miller känns inte alltför avlägset. Hade Costner besparat oss stora delar av den romantik som uppstår mellan honom och Bening, hade filmen stått pall ännu bättre. Felet är inte kärlekshistorien som på många sätt är harmonisk och fin. Problemet är snarare att Costner har gjort för många Svensk Damtidning-filmer för att den sortens karaktärer inte ska skugga den prestation han gör här. Hellre hade jag önskat att Michael Gambon fått mer speltid. På de få minuterna han lägger kortena på bordet på sheriffkontoret, känns han lika genuint ondskefull som den tjuv han en gång spelade för Peter Greenaway. Och i de stunderna är Open range riktigt bra.

Fotnot: Open range blev även ett avsked för duktige skådisen Michael Jeter (Fisher King, Den gröna milen) som spelar snälle stallägaren Percy, samt kompositören Michael Kamen (Dödligt vapen, Die hard, X-Men och Brazil) som båda avled förra året.