Några storstadsfulingar vill till varje pris köpa buddhastatyn Ong-Bak från invånarna ute i den lilla byn Ban Nong Pradoo. När den fromme Boonting/Ting vägrar, stjäl de helt enkelt den. Eller rättare: de kapar huvudet på statyn i fråga och tar med sig, vad de nu ska med det till. Så börjar en jakt utan dess like via de trånga klongerna och kanalerna i Bangkok, där Phanom Yeerum (Ting), som gärna vill kalla sig Tony Jaa, visar att han inte står Jackie Chan efter när det gäller artisteri och publikfriande stunttrick (fast hans idol är visst Bruce Lee). Speciellt jakten till fots en stund in i filmen är en häpnadsväckande provkarta på en otrolig vighet som först imponerar, sen förbluffar. Jag är ingen fan av Chans publikfriande fjanterier, men detta var verkligen uppfriskande, i alla fall så länge man slipper de oändliga slagsmålen.

Meningen var att Ting skulle få hjälp av den förre bybon Humlae, som nu kallar sig både George och Dirty Balls (spelad av thailändske blonderade komikern Petchtai Wongkamlao), men denne skäms över att komma från vischan (vilket han har gemensamt med säkert hälften av Bangkokborna - och alla skäms de över att kallas lantisar, nånting som är svårt att dölja då dialekten, liksom här hemma, avslöjar dem) och vill inte veta av Ting. Hela tiden återvänder de till en skum lokal där det pågår illegal vadhållning till stenhårda matcher i muay thai-boxning, som påminner om thaiboxning men är fulare, med mycket armbågar och knän. Ting får möta en rad storväxta västerlänningar (i själva verket filmens utländska stuntmän) och en drogad burmes innan han äntligen blir fri från en gangsterkung. Innan dess har vi träffat några söta flickor och fått se när han slår av benet på en bandit som hämnd för att denne brutit armen på George. Det hela är rätt rått, och i vissa versioner är både "armbrytningen" och ben-diton bortcensurerade. Vi får självfallet åka med i ett äkta tuk tuk-rally, och följa med ner i Chao Praya River och hälsa på en hel hoper buddhastatyer. I finalen får storskurken ett symboliskt straff, fullt kompatibelt med det brott man begått mot Ong-Bak (dessutom är ju huvudet oberörbart i Thailand).

Ong-Bak är trevlig underhållning för stunden, där den buttre debutanten Phanom Yeerum vägs upp av spexaren Petchtai Wongkamlao. Dessa bägge skådisar är även med i regissörens nästa film, Tom yum goong, som kommer senare i år. Tyvärr håller inte musiken samma klass, utan består av nån sorts otroligt enformig thai-techno i högt tempo (lyssna här). Månne musikerna knaprat Captagon hela högen?