Simon (Jeremy Sisto, även medproducent) kommer hem från jobbet en dag bara för att finna en tomkartong placerad inne i hans lägenhet, samt ett meddelande utanpå dörren att han är vräkt. Han går ner till affären och köper en massa mjölk, och i hissen står sopgubben med konstiga utslag på händerna. Han ser inte frisk ut. När Simon återvänder från närbutiken står en ambulans utanför hans hus och hämtar den döde sopgubben som nu verkligen gör skäl för sin titel. Inne i lägenheten väntar ännu ett tompaket, och nu ringer en irriterad Simon polisen, övertygad om att det är hyresvärden som driver med honom.

SImon jobbar hemifrån i databranschen, troligen som nån sorts programmerare. Via en webkamera tjatar en uppjagad chef på honom om att "bli klar med koden". En stressad Simon stänger av och hyresvärden bankar på dörren och efterfrågar hyran. Men kanske han kan hjälpa till med att justera de datorstyrda övervakningskamerorna en liten stund i stället, och köpa sig lite tid? Han passar då dessutom på att kolla in banden från kamerorna som placerats i riktning mot hans lägenhet för att försöka luska ut vem som varit och hälsat på hos honom, men banden avslöjar ingenting. Tillbaka till sitt rum ber den vackra grannen Trish (Deborah Kara Unger...ojojoj) att få låna telefonen då hon låst sig ute. Under telefonsamtalets gång nämner hon ordet "paket", och genast inbillar sig den nu lätt paranoide Simon att hon har nåt med hans förbannade tompaket att göra. Han brusar upp, och en oförstående Trish rusar ut. I datorn har en massa spam anlänt, och just då dyker det upp ännu ett live-meddelande från en allt desperatare boss. En alltmer förvirrad Simon drar ut nätsladden, och hela tiden hinkar han i sig mängder av mjölk.

Besök i misstänksamhetens anda hos de olika grannarna följer härpå, den ena mer bisarr än den andra. Till vänster bor Derrick (Udo Kier), en gammal tysk fjolla som tillverkar androider för sitt eget sällskaps skull, och till höger bor en icke namngiven granne (spelad av Bruce Payne) som hemifrån tydligen bedriver nån sorts affärsrörelse inom virtuellt sex via internet, och Trish tycks vara en av flera kvinnor som säljer sig till denna verksamhet. Plötsligt ligger denna småmysiga snuskslusk vid Simons fötter - blödande och döende - medan denne är upptagen med att kolla in virtuell porr med Trish och...sig själv? Då hör en vettskrämd Simon röster närma sig, och han flyr illa kvickt. Nu är han nära en psykisk kollaps. Vad är det som händer? Och har datorn drabbats av virus trots att han just skaffat de senaste virusskydden - eller är det Simon själv som är sjuk? Frågorna tornar upp sig, och han får svårt att skilja på verklighet, hallisar och drömmar.

Det är alltså ingen ljusnande framtid vi går till mötes tycks budskapet vara i denna lågmälda sf-thriller, som utspelar sig i nån sorts nerslitet och dystert framtida samhälle (läs: dagens Rumänien...), och den i dubbel bemärkelse mörka filmen kan vara svår att hänga med i emellanåt. Man anar ett anti-reklambudskap och en allmänt fientlig inställning till storföretag och varumärken av alla de slag, men inte så mycket mer. Detta blir liksom bara till en bisats, och mystiken bara tilltar ju längre man följer händelserna i hyreshuset. Filmen bryter verkligen mönstret, och liknar inte mycket annat. Just nu kan jag bara erinra mig Jacobs inferno, som ju var en väldigt skruvad och syraindränkt hallucination till film och en liten pärla. Riktigt på samma nivå rör sig inte Paranoia: 1.0, som hette One point 0 de få gånger den gick upp på en vit duk (en av dessa var på Fantastisk Film Festival i Lund i höstas), men visst är det en film som borde locka folk som intresserar sig mer för ett både intelligent och intellektuellt science fiction-drama än en utdragen rymdsåpa som Star wars III, och som kanske föredrar Franz Kafka framför George Lucas. (Självklart är det tillåtet att gilla bägge...)

Den kyliga stämningen och den strama estetiken mitt i allt det fula och slitna, förstärkt av finfin, mestadels elektronisk musik av Terry Huud, och den dystra tillvaron till trots går filmen i nån sorts naturligt, gulvarmt ljus som om fotograf Chris Soos inte använt belysning alls. Han är debutant liksom de bägge manusförfattarna slash regissörerna, och precis som dessa har han gjort en massa musikvideor och reklamfilm tidigare (han har även en bisarr hemsida...). Paranoia: 1.0 är alltså en film av två långfilmsdebutanter, kanadensaren Jeff Renfroe och islänningen Marteinn Thorsson som gått nån filmskola ihop, och redan är de igång med planeringen för nästa film tillsammans, Stray toasters, efter en serie av Marveltecknaren Bill Sienkiewicz. Tills dess får man hålla till godo med Paranoia: 1.0, och kom ihåg att bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig...