Det är helt sinnessjukt vilken boom det har blivit bara det senaste året vad gäller asiatisk film i Sverige. Och då framför allt asiatisk skräck. Den suveräna amerikanska remaken The Ring banade väg för Ringu plus uppföljare och plötsligt svämmade videohyllorna över med titlar som The Eye, The Isle, Phone och många många fler. När det nu är dags för biorelease av en av dessa, så har man valt skräckfilmens absolut största kompott. One Missed Call kan enklast rubriceras som ett rejält mishmash av olika tidigare skräckfilmer; såväl asiatiska som västerländska.

Mystiska olyckor? Check. Småflickor med långt, svart hår? Check. Exorcism? Check. Levande lik? Check. En död förutspådd genom elektronik? Check. Som om man tagit lite olika smakprov från olika framgångsrika skräckisar och håller tummarna för att det ska funka.
Här drabbas universitetsstudenten Yumi och hennes vänner av en polyfonisk ringsignal som får alla andra att blekna i jämförelse; de är bara enerverande, denna dessutom ödesdiger. "Ett missat samtal" står det på displayen och när man ringer upp numret, hör man sin egen död. Det som från början viftas bort som ett morbitt skämt, visar sig snart vara allvar när den ena efter den andra börjar trilla av pinn under väldigt märkliga omständigheter.

Efter en riktigt seg halvtimme som är mer skrattretande än skrämmande, tar One Missed Call fart och blir plötsligt väldigt intressant. Ruskigt spännande emellanåt, dessutom. Själva dödsfallen är försumbara; de är varken kusliga eller blodiga nog för att tillfredsställa skräckfantasterna, men uppbyggnaden dit är i många fall riktigt suverän. Ruskigt ojämnt är det dessvärre rätt igenom. Hysteriskt spretigt när man försöker balansera mellan mysticism, skräck, familjetragik och (riktigt lysande) mediekritik. Bitvis fungerar det alldeles ypperligt, men med jämna mellanrum dyker det upp små irritationsmoment som slår av stämningen. Ju närmare filmens klimax man kommer, desto mer gastkramande stegras det till att bli, men när just när säcken borde knytas ihop, verkar Miike bli medveten om att denna rulle är väldigt ordinär för att vara signerad honom. Idiotdraget blir dessvärre att dra till med något av det mest förvirrande jag skådat på bioduk de senaste åren.

Och på två minuter glömmer man plötsligt bort allt som fått pulsen att höjas och nackhåren att resa sig. Plötsligt minns man filmens alla brister och inser att det inte var så bra som man annars kunde ha lurats till att tycka.