Det finns en person med en sådan funktion att denne kan betrakta dina mest intima och mest privata ögonblick; den som framkallar dina foton. Sy Parrish är en av dessa, hans förkärlek till fotografiet är oerhörd och han verkar tillsynes vara en skötsam arbetare. I smyg dubbelkopierar han dock en av sina kunders fotografier för att kunna spara dem och tillföra dem till sin samling av bilder på henne och hennes familj som katalogiserar familjens historia under elva års tid. Sy drivs av sin besatthet till denna kvinna, Nina Yorkin, dock har den inga sexuella inslag, snarare en voyeurismisk sådan där han väljer att betrakta familjen som sådan och önska att han vore en del av den. Han fantiserar om hur han firar jul med dem, hur han umgås med pojken i familjen och hur han uppskattas av dem i form av ha sitt fotografi hängandes på kylskåpet. Dock blir han besviken när familjen Yorkin inte visar några tecken på att förverkliga hans dagdrömmar, de är snarare artigt vänliga mot honom när han faderligt rufsar om pojkens kalufs. Till en början verkar Sys beteende harmlöst, osunt men knappast skadligt. När han en dag upptäcker att Ninas make, Will, sedan en längre tid varit otrogen mot sin hustru övergår hans besatthet till avundsjuka, vrede och hat. Wills ansikte suddas ut från det altare av familjebilder som Sy byggt upp under en längre tid och en hotbild börjar torna upp sig.

Hans kopierande avslöjas dock av hans chef och Sy blir av med sitt jobb, som på många sätt symboliserar hans livlina till verkligheten, bortom den slutna omgivning han befinner sig i. Plötsligt får inte Sy längre tillgång till fotografierna som eggar hans böjelser, hans njutning ligger i att betrakta, att observera och dokumentera, inte att agera. Han börjar istället för att arbeta att förfölja den familj som hans besatthet är fokuserad på, han stöter avsiktligt på dem på stan för att få en kort pratstund, kanske för att stilla hans begär. Vi, som åskådare, kommer ständigt på honom med att stå parkerad utanför det hus där de bor. Kameralinsen förefaller snart lika hotande som en gevärspipa.

Det intryck jag får av den karaktär, Sy Parrish, som Robin Williams här porträtterar (utomordentligt, bör tilläggas) påminner mig om den desillusionerade Vietnam-veteranen Travis Bickle i Scorseses Taxi Driver (1976). Även denne är en figur vars handlingar drivs av egenkära fantasier där han hyllas för sitt agerande i fråga om att ”befria” en yngre flicka från ett liv som prostituerad. Scorseses film avslutas med några sekvenser av tidningsartiklar berättande om Bickles stordåd till ljudet av flickans far som tackar honom. Liksom den gruppbild där hela familjen Yorkin är samlade och glatt håller om Sy är den avslutande scenen synonym med en sista vansinnig fantasi. Mark Romanek gör ett beundransvärt arbete med att bygga upp huvudkaraktären, att presentera dennes miljö och att återskapa hans fantasier. Detta gäller även hans vardagliga omgivning som återges med ett skarpt bildspråk som kan liknas vid David Finchers (Seven, 1995) detaljrika kameraarbete. Det är en i stora drag okonventionell och samtidigt iskall thriller vars ursprungliga och typiskt Williamska komik förvrids till en studie i mörk voyeurism. One Hour Photo är tyvärr tråkigt missledande i sina slutscener där Sy grips av polisen efter att ha, vad man vid det stadiet antar, mördat Will Yorkin och hans älskarinna. Det slut jag nu ämnar peka på är naturligtvis intressantare än det man förmodar men den nyssnämnda missledningen är kraftigt överflödig. Istället för ett brutalt dubbelmord presenteras istället ytterligare ett bevis på en, på film, originell galenskap.