1967 var Sergio Leone rätt trött på westerns, efter att ha gjort de tre så framgångsrika filmerna i dollartrilogin 1964-66. Nu ville han göra ett amerikanskt gangsterdrama, Once upon a time in America, men det skulle dröja ett dussintal år innan han fick göra den filmen. I stället gav Paramount honom en bra slant för att göra ännu en western, och det blev Once upon a time in the west, som fick julpremiär i USA, där den delvis spelades in, 1968.

Leone insisterade på att få Henry Fonda att spela skurken, barnamördaren Frank, vilket skulle ge en alldeles speciellt otäck effekt åtminstone i USA, då Fonda så ofta spelat helylleamerikan och Bror Duktig i sina filmer på 1940- och 50-talen. Rättrådig och framåt tog han alltid de rätta besluten. I verkliga livet var han, som så många andra, manliga filmhjältar vid denna tid (Gary Cooper, James Stewart, John Wayne, Charlton Heston...), ärkekonservativ och inte alltid så politiskt korrekt, åtminstone sett så här i retrospektiv, och hans dotter Janes protester mot Vietnamkriget, ofta tillsammans med Donald Sutherland som hon polade lite med runt 1970, sågs inte med blida ögon av fadern. Deras förhållande var redan ansträngt efter att Jane kommit på att pappa Henry mörkat hennes mors självmord 1950, när Jane var bara 12 år. 1967 var Henry heller inte längre en av de stora stjärnorna på vita duken, utan han fick nöja sig med huvudroller i allt sämre filmer. Tiden var helt enkelt på väg att hinna ifatt honom. Nu fick han chansen att spela en större biroll, som skurk för första gången, men det var inget som lockade direkt. Enligt uppgift fick Leone åka över till Staterna och övertala honom att ställa upp genom att med inlevelse beskriva honom som den skurk han de facto skulle komma att spela. Enligt andra uppgifter övertalade Eli Wallach (som hade varit med i Leones förra film, Den gode, den onde och den fule, 1966) honom. I vilket fall lär Leone ha blivit chockad då Fonda anlände Rom. Fonda (f. 1905) var inte längre någon ungdom, dryga 60 år gammal som han var, och det syntes visst också. Leone fick panik och skrek att de måste skicka tillbaka honom, de kunde inte ha en gammal man i rollen som revolvermannen Frank. Lyckligtvis utom hörhåll för Fonda, som fräschade upp sig, klädde sig snyggt i svart och klev ut som en ny, yngre man, redo för den första tagningen.

Leone hade redan 1964 haft den då 43-årige Charles Bronson högst på önskelistan till sin epokgörande För en handfull dollar, men han var upptagen eller ville inte, uppgifterna går isär, men nu passade det utmärkt. Frågan är vilken inriktning Clint Eastwoods karriär hade tagit om Charles Bronson hade accepterat rollen som the man with no name. Bronson hade ännu långt till den stjärnstatus han skulle erhålla efter vigilantefilmen Death wish (1973), men hade under ett 20-tal år så sakteliga jobbat upp sig till allt större roller i allt större produktioner bakom allt större stjärnor, exempelvis John Sturges bägge filmer Sju vågade livet (1960) och Den stora flykten (1963). I Once upon a time in the west spelar han Harmonica, kort och gott, efter munspelet han allt som oftast blåser i, och därav också den svenska ursprungstiteln, Harmonica - en hämnare, vid den svenska premiären den 4 augusti 1969.

Högst upp i rollistan återfinns dock filmens kvinnliga stjärna, Claudia Cardinale (f. 1938), en av alla dessa italienska kvinnor som gjorde internationell karriär på 1950- och 60-talen, inte så mycket för sina skådespelarkonster som för sina mer fysiska företräden. Som så många, unga tjejer i USA idag utan vare sig scenvana eller teaterskola. Där räcker det ofta med ett "pretty face" och en därtill passande figur även idag. Claudia var inget undantag 1968, men hennes begränsade talanger räckte åtminstone till det hon skulle göra i den här filmen, se vacker och sårbar, men även självtändig ut. I filmens inledning skjuts hennes nye man Brett McBain och hans tre barn ihjäl ute på hans avsides belägna ägor av Frank och hans anhang, förvisso av järnvägsmagnaten Morton förhyrda revolvermän, men enbart med uppgiften att skrämma iväg McBains så han kunde överta marken och dra ekonomisk fördel av den planerade, nya järnvägens sträckning. Frank tog i lite för hårt och utplånar alltså hela familjen samma dag Jill anländer. Vad Morton inte visste var alltså att den f.d. prostituerade Jill hade gift sig med Brett redan nere i New Orleans en månad tidigare, och att det således finns en rättmätig arvinge till den mark Morton så hett eftertraktar. Varför han nu fortfarande står på ruta ett och stampar, dessutom med en hop lejda mördare på halsen.

Harmonica har i filmens inledning klivit av ett tåg vid en station där han möttes upp av tre andra, inhyrda mördare. Dessa gör han processen kort med efter att ha presenterat sin förmåga att blåsa i trynorgeln. Vem han är vet vi inte, och snart har vi ännu en okänd figur på halsen, den förrymda banditen Cheyenne, som Harmonica har en liten dispyt med i en affär där Jill befinner sig. Dessa bägge försvarar nu Jills liv och egendom utan att hon bett om det, och inte alltid så gentlemannamässigt. Deras motiv är troligen allt annat än ädla, men vi känner initialt inte riktigt till deras verkliga motiv. Först med tiden anar man att Cheyenne kanske suktar efter både mark och ägarinna, medan Harmonica är ut efter nånting helt annat - Frank. Men inte ens Frank känner igen Harmonica, som först i slutet av filmen avslöjar sin rätta identitet. Vägen dit är dock väldigt lång och allt annat än spikrak. För detta är egentligen filmens hela kärnhandling, i all sin simpelhet. Det urgamla westernmotivet, med nybyggarnas kamp mot de giriga järnvägsmagnaterna (alternativt boskapsägarna) i fokus.

Detta drar nu Leone ut i ett operaaktigt epos på mer än 2½ timme, där han behållit allt det där triviala som man normalt inte har med i en film, vardagliga saker som inte alls för handlingen framåt eller tillför slutresultatet något. Alla filmer skulle bli tre timmar långa om alla skulle insistera på att skildra allt trist och oväsentligt som händer mellan allt det där väsentliga som vi normalt nöjer oss med, scenerna med avgörande dialog eller för handlingen viktiga händelser. Men här har alltså Leone valt att behålla allt det där "onödiga", och resultatet har blivit en tidlöst vacker, men också väldigt utdragen och bland irriterande seg melodram om ett Väst i förvandling. Ett Väst där cowboys inte längre behövs, då järnvägen gör jobbet att frakta boskapen till slakthusen i Chicago, och där en nation håller på att knytas samman från kust till kust, både via nybyggda järnvägar och nystiftade lagar som kommer att styra det som nyss varit laglöst land. I denna nya nation finns det inte plats för råskinn som Frank och hans gelikar. Visst händer det att man önskar att Leone kunde ökat farten lite, då det ibland går nästan parodiskt långsamt framåt i handlingen, men det är bara ett smärre skönhetsfel. Liksom det faktum att det ibland blir lite för mycket stil, och lite för lite substans.

Det krävs tålamod för att se denna film. Den som enbart förväntar sig en knallhård actionwestern med mycket skjuta och dueller i solnedgången blir mäkta besviken. Nog finns här våld nog att fylla en ordinär western, men detta är inte en ordinär western. Leone har som vanligt arbetat mycket nära kompositören och förre skolkamraten Ennio Morricone, som faktiskt komponerade musiken redan till Bernardo Bertoluccis och Dario Argentos första utkast till manuskript, som sägs ha haft mycket av Nicolas Rays Johnny Guitar (1954) i sig. Detta blev dock alldeles för abstrakt för Leone, som själv skrev om manuset tillsammans med Sergio Donati, som renskrev även Leones förra film, nyss nämnda Den gode, den onde och den fule.

När Leone senare regisserade filmen efter det nya manuset, gjorde han det direkt efter Morricones musik. Därför är det inte för mycket sagt att musiken och regin är i direkt symbios med varandra, och den ena hade inte kunnat existera utan den andra. Leones filmer hade över huvud taget inte hyllats på samma sätt som de gör idag utan Morricones musik, och omvänt kan man fråga sig hur känd utanför Italien Morricone (med 300+ soundtrack bakom sig, långtifrån alla är mästerverk) hade varit utan Leones filmer, där han fick utlopp för sin kreativitet och sitt nytänkande mycket tack vare att han och regissören kände varandra sen barnsben, och att de därför också förstod och respekterade varandras abete på ett alldeles eget sätt. Precis som med Argentos egna Suspiria (1977) har musiken en så central plats i filmen att man bara måste kräma på och spela upp ljudet riktigt högt, helst då i en surroundanläggning förstås.

Skådespelarna har i filmen fått en underordnad betydelse. Stjärnorna är i stället, förutom musiken, de klassiska scenerierna från det rödklippiga Arizona och från Monument Valley i Utah, de vackra klippformationer som synts i så många westernfilmer genom åren att de känns lika välbekanta när man ser dem på plats som exempelvis New Yorks skyskrapor. Skådespelarna kunde alla bytts ut mot andra, liknande, utan att filmen tagit skada. Henry Fonda får ursäkta, men det hade gått lika bra med James Stewart, Gregory Peck eller Paul Newman i rollen som den obehaglige Frank, och Bronsons roll kunde med fördel gått till exempelvis James Coburn eller Lee van Cleef. Leones ständiga närbilder på skådespelarnas ansikten var ju hans signum - ett av flera - och med den perfekta skärpa det speciella Techniscopesystemet gav, även på stora avstånd, är det i stället bildkompositören (fotografen Tonino Delli Colli, även Den gode, den onde och den fule), filmkompositören (Leone) och musikkompositören (Morricone) som är de tre stora stjärnorna här.

En lång långfilm kräver en lång recension, ha-ha...nä, men en 35 år gammal klassisk westernfilm, en av de allra, allra bästa som gjorts, någonsin, får avsluta året då westernfilmen fyllde 100 år. Detta är en fullvuxen film för finsmakare, för fullvuxna konnässörer. Det har skrivits massor om denna film, det är bara att bege sig ut i sajberrymden så hittar man ett otal djupanalyser av den, ofta av skribenter betydligt kunnigare och mer insatta i Leones verk än undertecknad. Man behöver dock inte vara något geni för att inse att filmen är en sorts kommentar från Leone till även dagens USA och dess förkärlek till våld. Den är också ett angrepp på den råa kapitalism som än idag genomsyrar det stora landet i väst, och som är roten till så mycket ont. Jag delar Leones fascination för detta gigantiska land, dess blodiga historia och dess unika blandning och utbud av både folk, kultur och natur, men jag förvånas också över att detta land ännu inte blivit rumsrent, utan fortfarande beter sig som på nybyggarnas tid, med bibeln i ena näven och geväret i den andra.

Se Once upon a time in the west och förundras, förskräcks och förleds. Filmen är ett mindre konstverk, och som sådant tål den att ses om och om igen. Man hittar alltid nånting nytt i den, även om man kanske inte alltid förstår sig på den. Den floppade för 35 år sen, men har sedan dess fått mogna med värdighet. Eller om det är publiken som mognat...för Leone betydde fiaskot att han knappt skulle få göra film igen - han gjorde bara en till under eget namn, i inledningen ovan nämnda Once upon a time in America 1984, men det är en annan historia.