I dessa tider, när det släpps lyxiga utgåvor av Sergio Leones Once upon a time in America och Once upon a time in the west/Harmonica - en hämnare, och Once upon a time in Mexico går på bio, kan det ju synas lämpligt att även släppa en film som heter Once upon a time in the Midlands. Inga - eller få - likheter i övrigt.

Visst har Shane Meadows kastat mer än en förstulen blick på den sistnämnda ovan, klassikern som blev Charles Bronsons (och Sergio Leones) bästa film någonsin. Denna, den tredje och sista delen i Meadows Nottinghamtrilogi - jag har inte sett de övriga (Twentyfourseven, 1997, och A room for Romeo Brass, 1999) - handlar om hur misslyckade smågangstern Jimmy (Robert Carlyle) råkar få syn på sin extjej, Shirley, i TV när hon tackar nej till en direktsänd bröllopsinvit av sin sambo, skittråkige tönten Dek (Rhys Ifans). Jimmy ser direkt sin chans, och återvänder från Glasgow enkom för att återerövra henne och sin elvaåriga dotter, som snart fyller år. Både Shirley och mesen Dek viker sig utan strid, och i exempelvis en barscen är det rena westernstämningen, då all musik tystnar och det blir knäpptyst i lokalen inför den stundande uppgörelsen de bägge kavaljererna emellan. Nästan som i vilda västern, och lite, lite småroligt.

I övrigt är filmen oerhört förutsägbar, och redan från början vet man hur den ska utveckla sig - och sluta. Vi vet att hon åter kommer att falla för charmknutten/skitstöveln, lika ofattbart nu som för tre år sen, och vi vet att hon kommer att få ångra sig så fort han återfaller till att vara sitt vanliga, egoistiska jag, och då kommer hon att ta tillbaka Tönten. Allt detta hade ju kunnat kvitta lika om färden dit varit kantad av lyckade skämt och ett udda persongalleri. Men denna film är i det närmaste helt renons på nåt som överraskar, och det roligaste är väl en country & westernsångare som envisas med att alltid ringa från muggen. Roligare än så får vi inte, utan tvärtom travar den på i väl ingångna spår, och man förstår inte riktigt meningen med den. Ena stunden tror man den ska utvecklas till en mild fars i stil med Allt eller inget, för att i nästa stund se ut som ett samhällskritiskt melodram signerat Ken Loach eller Mike Leigh, dock utan deras djup och klarsynthet.

Once upon a time in the Midlands är en meningslös film som man bara blir irriterad på, och lockar möjligen de tjejer/kvinnor som annars tittar på miniserier baserade på böcker av Judith Crantz och liknande.