Chansen att en lågbudgetfilm blir nominerad till en Oscar är liten och chansen är än mindre att den vinner. Den irländska filmen Once har emellertid blivit en oväntad succé i USA och lyckades knipa åt sig en statyett vid årets Oscarsgala för bästa originalsång med ”Falling Slowly”. Det är glädjande att en film som inte kostar mer än runt en miljon kronor kan slå sig fram bland alla storproduktioner. Visserligen var priset långt ifrån galans tyngsta, men likafullt sitter utmärkelsen klockrent för det här är en film där musiken verkligen står i centrum. Det hela utspelar sig i dagens Dublin där en man med sliten gitarr står i ett gathörn och sjunger bitterljuvt om en kvinna som har lämnat honom och dragit till London. Sången intresserar en blomsterförsäljerska som nyfiket vill veta lite mer. Gatumusikanten är avvaktande, men avslöjar under samtalets gång att han vid sidan av musiken även lagar dammsugare för sitt uppehälle. Därför återkommer flickan nästa dag med en trasig dammsugare, vilket är inledningen till en annorlunda kärlekshistoria. Hon är från Tjeckien och är en klassisk skolad pianist. Tyvärr saknar hon ett eget klaverinstrument att öva på i Dublin, eftersom det är kvar i hemlandet. Däremot brukar hon få låna ett piano i en musikaffär under lunchtid. Han hakar på dit och när hon slår sig ner vid pianot och börjar spela upptäcker han omedelbart att de är själsfränder. För båda är musiken en viktig del av vardagen och snart drömmer de gemensamt om att hyra en studio och spela in en skiva.

Musiken i Once är vemodigt vacker och växer fram ur de två huvudpersonernas verklighet. Vi får aldrig veta vad någon av dem heter, men bjuds in i deras vardag på ett sätt som i det närmaste skapar en dokumentär känsla. Det är en realism som inte stressar omkring med skakig handkamera. I stället följer kameran lugnt och omsorgsfullt människorna i deras rätta miljö. Det innebär att vi får se hur gatumusikanten bor i ett rum ovanför sin fars dammsugarverkstad och fixar trasiga dammsugare, när han inte spelar. Tjeckiskan å sin sida har trängt ihop sig med sin mor och lilla dotter i ett kvarter befolkat av immigranter från de forna öststaterna. Båda lever långt ifrån glamorösa liv, men musiken finns hela tiden där med sin helande kraft och filmens grundton är positiv. Det är sångerna som binder dem samman och trots att inte en enda kyss förekommer i filmen, så är luften full av romantik. Once berättar ingen märkvärdig historia, men lyckas förmedla en sällsam intimitet. Till det bidrar inte minst huvudrollsinnehavarna Glen Hansard och Markéta Irglová. De är inga professionella skådespelare, utan musiker, men personkemin dem emellan är helt underbar. Relation känns väldigt jordnära och mitt i den trevande dialogen finns alltid toner som leder rätt, när orden inte hittar fram. Den spröda musiken uttrycker känslorna på ett lysande sätt och när Glen Hansard dessutom låter som en ung Cat Stevens slår i alla fall mitt hjärta lite extra.

Glen Hansard har tidigare haft en liten roll i The Commitments. Hans skötebarn är annars det irländska rockbandet The Frames, som han varit ledare för sedan 1990. I Once har han återförenats med bandets ursprunglige bassist John Carney, som tog steget över till filmen i mitten på 90-talet. Det är John Carney som står för manus och regi, och enligt honom själv är Once en modern filmmusikal för Youtube-generationen. Om det innebär att man hellre knatar runt på storstadens gator än dansar fram på den gyllene vägen låter jag vara osagt, men det här är en film som varken gullar till det eller är inställsam. Likväl är filmen en charmfull upplevelse som förenar ljuvlig musik med en klockren bild av dagens Europa. Visserligen är berättelsen enkel, men John Carney lyckas fånga vanliga människors förhoppningar om en bättre framtid mitt i den grå vardagstristessen. Drömmen och längtan finns där oavsett om man är immigrant eller simpel trubadur. Det är riktigt kul att han dessutom lyckas knyta ihop det hela och filmens slutbilder är inget annat än kongeniala.