Ibland får filmproducenter så lysande idéer. Som att ge Stallone ytterligare en chans att sluddra sig in i ringen. Eller att försöka återuppliva 80-talets svenska pilsnerhumor med ännu en kanalkamp. I och för sig finns det nog inget mer idiotiskt på vita duken än dataspelsfilmatiseringsgenren, så jag kan sluta redan här att förgrymmas på saker som ändå går mig förbi. Nu visar det sig dock att en av årets ”storfilmer” försöker ge sig in i striden om mest onödiga produktion och då är det svårt att låta bli. John Moores Omen är en nyinspelning av Richard Donners Omen, men man skulle lika väl kunna kalla det en kopia. Ungefär som när Gus van Sant skulle leka Hitchcock. Att producenterna haft något annat i åtanke än att hinna färdigt till det viktiga premiärdatumet är svårt att se.

Den så kallade klassikern i sammanhanget är en i raden av överskattade 70-talsskräckisar som vunnit större rykte än den förtjänar. Visst fanns i Donners original en mängd intressanta scener – specifikt de avancerat chockartade dödssekvenserna – och en stämningsfull dysterhet som framför allt kommer till sin rätt i den snygga kyrkogårdsscenen med de arga jyckarna. Plus Jerry Goldsmiths suveräna musik. Men den led också av ett flertal brister, såsom en något för stelbent och gammal Gregory Peck och ett alltför segt tempo. Således har jag åtminstone en gnutta förväntan av någon slags uppiffning innan Moores version kör igång.

Jag förlorar dock min milda entusiasm efter ungefär tjugo minuter. Så lång tid tar det innan man inser att filmen kommer att förlöpa exakt likadant som sin förebild. Ändringarna i manuset är få och oväsentliga, vilket kanske inte är så konstigt när det är samme manusförfattare (David Seltzer). Vem har hört talas om en författare som gillar att ändra i sina heliga skrifter? Till exempel är Liev Schreiber och Julia Stiles betydligt yngre än Peck och Lee Remick, vilket ger tillfälle för Moore att inleda med åtminstone en helt egen dödsscen. Sedan adderar man några påpassliga samtidskatastrofer för att ge den lille satungen lite mer kraftfull resonans – orkaner, WTC-bombningarna, lite andra jobbiga saker som drabbar USA. I greppet att förankra historien med samtiden dyker dessutom en lustig, smått anti-europeisk ådra fram i filmen, där romarrikets uppgång (som sägs vara ett av tecknen på Satans reinkarnation) kopplas till den Europeiska unionen!?! Hmm, Miljöpartiet går kanske ihop med Kristdemokraterna till hösten.

Efter att ha försökt undvika jämförelser med Donners film – vilket är grymt svårt eftersom de flesta nyckelscener finns med och är intakta – så börjar jag försöka begrunda vilka kvaliteter Moores film har. De är få, men det finns faktiskt några. Precis som i originalet är musiken (denna gång av Marco Beltrami) mycket pampig och klär filmens undergångstema helt perfekt. Dessutom är filmen stundtals väldigt snygg – speciellt de många stadsmiljöerna är väl uttänkta och läckert fotade. Sist men inte minst är Mia Farrows comeback som diabolisk nanny en fröjd. Bara en replik som ”I’ve been taking care of children for forty years” får en att skratta högt. Med tanke på att hon dessutom alltid spelat den snälla, ömhjärtade, Nasse i Nalle Puh-aktiga New York-hustrun så sköter hon omställningen fläckfritt.

I övrigt finns det inte mycket mer att säga. Har man sett 70-talsversionen så känner man sig ganska snabbt uttråkad. Dödsscenerna är fortfarande spektakulära och kommer kanske få publiken utan några gamla referenser i skallen att tappa hakan. Pete Postlethwaite spelar med lika uppspärrade ögon och darriga läppar som vanligt. David Thewlis är inte riktigt i god form, utan verkar mest imitera David Warner. Och favvon Michael Gambon lyckas för en gångs skull spela över ordentligt i de få scener han får vara med. Hur funkar Damien Thorn då – den lille djävulen? Seamus Davey-Fitzpatrick ser faktiskt något mer elak ut än originalets Harvey Stephens (som för övrigt gästspelar som journalist i en kort sekvens) och har i några scener faktiskt vissa djuriska kvaliteter som känns påpassliga. I en köksscen lyckas den lille gossen faktiskt briljera ut den bleka Julia Stiles.