Varför måste allting förr eller senare gå åt helvete? Den universella lagen om regn efter solsken verkar vara livmodern till Björn Runges filmer. Förälskelser, förhoppningar, förväntningar om kärlek, tillit och respekt - allt lika förgängligt som löv om hösten. När Runge låter sina karaktärer braka samman, blir det en orgie av brutna löften och ertappade livslögner. Det blir avklädd vuxendom som blottar sniken omogenhet och bräcklighet i vardagens fundament. Om jag vänder mig om består av tre parallella historier med det enda gemensamma på ytan att de utspelar sig under en och samma natt i ett kulet Göteborg. Men det vore ju kanske onödigt att låta dessa berättelser bygga upp samma film om de i övrigt saknade synonymer.

Å det ena berättas om Jakob Eklunds och Pernilla Augusts äktenskapliga kris den kväll de bjuder in sina goda vänner Leif Andrée och Marie Richardson på middag i deras flotta villa vid havet. Leif är Jakobs läkarkollega, Marie är hans älskarinna och Pernilla är misstänksamt ovetande om den fulla sanningen. Snart ska de flytta från sitt paradisiska hus för att Jakob har fått ett nytt jobb i Malmö. Men egentligen var det bara frågan om ett halvt löfte från hans chef, som nu inte gäller längre. Det finns inget nytt jobb och huset är redan sålt. Och till råga på allt är han tvungen att hålla god min när hustrun, älskarinnan och den bedragne vännen sitter vid samma bord.

Å det andra får vi följa Ann Petréns pillerlangande nervvrak som vresigt blänger åt grannarna och skyller sin livstragedi på ex-maken Peter Andersson. Kanske med viss rätt, när han sitter i huset de köpte tillsammans men som nu inhyser hans nya yngre fru Sanna Krepper. När Ann inte tjänar pengar på de lokala tonåringarnas rusbegär, sörjer hon fortfarande sin förlorade kärlek i sitt förortshöghus. Beväpnad med en elpistol beslutar hon sig denna kväll för att gå hem till sin exmake och ställa honom till svars för hur han behandlat henne. Även om det förstör den fina middagen han dukat upp.

Å det tredje berättar Runge om muraren Magnus Krepper som försummar sin fru och dotter för sitt jobb. Ännu en natt ställer han upp som familjeförsörjaren, snarare än som maken och fadern, och åker hem till paret Ingvar Hirdwall och Marika Lindström. I deras övre medelklassiga tegelhus har de bestämt sig för att barrikadera för alla fönster och dörrar och stänga ute omvärlden. Proviant och alla nödvändigheter finns, allt som behövs är en murare som kan ställa upp svart och inte ifrågasätta deras plan.

Vad som är på tapeten i Runges film är tre väldigt socialrealistiska fabler som balanserar på vansinnets rand. Gemensamt emellan dem är äktenskapets helgd och stigmata. Det verkar inte finnas något försonligt i Runges syn på äktenskapet, om inte för det faktum att det måste bygga på kärlek. Men även om så är fallet, är det till synes den värsta av fallgropar. Pernilla Augusts smått naiva romantiker (en hel del erinrande om hennes roll i Kristian Petris Detaljer) känns som den mest förnuftiga personen i filmen, och blir således mest torterad av sina närmaste medmänniskor. Allt på grund av tilliten till löftet hennes make en gång svor henne.

Runges film är storslagen och ännu ett snäpp mer imponerande än hans tidigare produktion (t ex pärlan Harry & Sonja). Den bittra humorn och den tillspetsade tragedin som allting bottnar i, känns ännu mer tragikomisk. Och skådespelarna är fullkomligt lysande i sina neurotiska överspel - speciellt Ann Petrén och Marie Richardson som var för sig äger de scener de medverkar i. Och sist men inte minst är filmen som helhet, och i slutet i synnerhet, en väldigt lyckad homage till Roy Anderssons debutfilm En kärlekshistoria, fast med det tappra undantaget att det saknas en sockersöt ungdomsromans. Runge slungar allt krut på medelåldersångesten istället, spränger sönder allt som kan kallas livsglädje och lyckas få fram sin uppmaning att vi måste vara bättre på att bry oss om varandra. För livet är ofta jävligt och om man ska kunna stå pall måste man kunna förlita sig på vänner och älskade. Även om man inte behöver gifta sig för det.

(P. S. Namnen ovan är fingerade och tillhör inte karaktärerna utan skådisarna. Recensenten yrkar på sin egen oförmåga att komma ihåg vad alla hette.)