"Jag är så nervös att jag måste gå och spy" utbrast Amir Chamdin inför världspremiären av Om Gud vill på Göteborg Film Festival nyligen. Fullt förståeligt kan man tycka - åsynen av 713 fyllda biografstolar under Drakens massiva tak skulle kunna få även de mest erfarna regissörer att ängsligt torka svetten ur pannan. Trots att Chamdin långfilmsdebuterar med Om gud vill är erfarenhet ingenting han saknar. Tidigare har han ägnat sig åt att regissera musikvideos, till en början för egna gruppen Infinite Mass, längre fram även åt andra artister, däribland svenska exportsuccén Cardigans med Nina Persson i spetsen. Perssons lyskraft har inte gått Chamdin förbi, och han har lyckats få henne att både spela den kvinnliga huvudrollen och sjunga in delar av soundtracket till filmen.

Om gud vill kretsar kring den hårt arbetande invandrarkillen Juan (Amir Chamdin) som tvingas arbeta dubbla skift för att få ihop till en acceptabel lön. På dagarna packar han frukt i Årstahallarna medan nätterna fördrivs med att städa en McDonald'srestaurang. Detta tycks dock inte tynga den ansvarsfulla Juan nämnvärt, dessutom finns inte mycket tid till grubblerier då han utöver sina arbeten kämpar för att finna en större lägenhet. Hans fru anländer nämligen om sju dagar, och då skall allting vara perfekt. Under en av dessa tryckande heta dagar sommaren 1975 stöter Juan på den mystiska, finska sångerskan Juli (Nina Persson) och de inleder en trevande och fåordig romans. Dialogen är för övrigt sparsmakad genom hela filmen, Chamdin satsar istället på att förmedla så mycket känslor som möjligt genom bilder, något han lyckas fantastiskt bra med. Den lärdom han dragit av åtskilliga musikvideoproduktioner framgår tydligt då det lekfulla bildspråket skiftar smidigt mellan skakig handkamera, musikaliska inslag, drömsk stillsamhet, aggressiv fartfullhet och dokumentära sekvenser. Filmad i skarpt svartvitt med inslag där ljud och bild inte är synkroniserade känns det inte konstigt att omdömet från amerikanskt branschfolk var "very European". Till skillnad från Jean-Luc Godard och franska nya vågen-filmare ägnar sig dock inte Chamdin åt någon främmandegöring, experimentlustan övergår aldrig i stilgrepps-onani utan används istället som drivkraft till berättandet.

Om gud vill bygger trots väldigt små medel och sällsamt få tidsmarkörer upp en övergripande känsla av att utspela sig 1975. I denna tid av politiska spänningar är det öppet mål för frågeställningar kring segregation, mångkulturalism och amerikanisering, något som dock passande nog lämnas i bakgrunden till förmån för mer universiella teman såsom ensamhet och kärlek. Att dialogen och skådespelarprestationerna (främst från Chamdin och Persson) inte håller genomgående toppklass går att ha överseende med då det kompenseras med charm, finess och en fingertoppskänsla för detaljer. Om gud vill bygger sitt egna lilla universum där till och med poesiläsning på knackig svengelska tvingar fram ett fånigt leende istället för ett cyniskt hånskratt. När eftertexterna rullat klart kan man alltså konstatera att Chamdins premiärnerver var obefogade. Om gud vill kan mycket väl vara starten på ett strålande (o)svenskt filmår.

Fotnot. Filmen fick pris för bästa foto vid Göteborg Film Festival.