Dae-su släpps fri efter femton års vistelse i ett och samma rum. Hans enda sällskap har varit en TV-apparat som har blivit hans referens och guide under alla dessa år, enligt egna ord även en älskare i de mest uppgivna stunderna. Det var också TV:n som ett år inpå vistelsen berättade att han var efterlyst för mordet på sin fru. Mannen har aldrig fått reda på varför han sitter fängslad, eller om han någonsin skulle släppas ut. Men en dag vaknar han upp i en koffert uppe på ett höghustak. Han är kvitt sin isolering och svär att hämnas gruvligt på vem som än håller ansvar för hans inspärrning.

Chan-wook Parks film vann i våras Grand Prix i Cannes för "årets mest fantasifulla film". Det är en säregen mix av Greven av Monte Christo och Välkommen mr. Chance som mynnar ut i det mest stilsäkra och explosiva thrillerscenariot som jag sett på år och dar. För tillfället är jag så perplex att jag kan inte erinra mig dess jämlike. På senare år har förvisso temat om splittrade personligheter eller identitetssvängningar blivit så vanligt inom filmvärlden att även rollfiguren Charlie Kaufman i Adaptation benämner det som den ultimata klyschan. Men Chan-wook Park lyckas ändå göra något helt nytt. Mer än en ordinär hämndhistoria, skapar han ett helt eget universum för sin huvudkaraktär Dae-su där hallucinationerna långsamt vävs samman med det verkliga.

Dae-su får hjälp av den unga kocken Mi-do att nysta upp de få ledtrådar som finns till hands. Men utöver att hämnas på sina namnlösa fiender, har Dae-su också svurit att inte lita på någon han stöter på i friheten. Trots att hon fascineras av hans historia och hjälper till, kan Mi-do inte övertyga honom om hennes oskuld. Även när de slutligen förälskar sig i varann ringer varningsklockorna i hans huvud. Vid det laget har Dae-sus nemesis – den man som höll honom inspärrad – uppenbarat sig. Instinkten att döda kväljs hos Dae-su när mannen inte avslöjar motivet till inspärrningen. Om Dae-su inom fem dagar själv kan finna svaret, så ska han få sin hämnd igenom.

Old Boy är en thriller som tar sin publiks intellekt på allvar. Manuset är perfekt avvägt och mystifikt in i det sista. Fotot är en korsning av Darius Khondji (Delicatessen, Seven) och Tak Fujimoto (När lammen tystnar, Manchurian Candidate) och således en upplevelse i sig. Från de intima porträttnärbilderna till de sensuellt dramatiska vidbilderna, är Old Boy en visuell triumf som andas lika mycket David Fincher som Akira Kurosawa. Scenografin och koreografin till de mer intensiva actionpartierna är utslag av perfektionism. Nästan som om producenterna haft lika lång tid som Dae-su att tänka över sin kreation. Och mitt i allt står den blankögde Dae-su, likt Sergio Leones uttrycksfattiga antihjältar, och får bioduken att vibrera. Old Boy är ett absolut måste – se den innan Hollywood köper upp rättigheterna och lanserar den med Nicolas Cage i ännu en galen gestaltning.

Denna recension publicerades första gången 23/11 2004 i samband med filmens visning på Stockholms Filmfestival.