Öknens vita sol är en väldigt nationalistisk, rysk film, ett rent beställningsjobb från Partiet. Man ville helt enkelt göra en westernfilm i klass med de bästa från USA och Italien, och varför inte? Redan Stalin diggade westernfilm, och hans favoritskådis var Gary Cooper. Men var förlägger man den "vilda västern" i Sovjet? Ja, normalt i "östern", sett från Moskva. Nere i Kaukasus, som på den tiden var liktydligt med nåt exotisk som de flesta Europaryssar vet lika lite om som vi övriga européer (idag är exotismen utbytt mot terrorism, och detta bergsområde är lika otrampad mark för de flesta ryssar). Den här filmen utspelar sig dock ännu längre österut, i öknen nånstans i Långtbortistan, nära Svarta Havet.

Vi har Hjälten, Fjodor Suchov, som hämtad ur den rika, ryska sagotraditionen (och som liknar Franco Nero) och som i en paus i inbördeskriget efter revolutionen 1918-21 tar sig genom öknen på väg hem till sin Katarina, men som där luras att ta hand om och ledsaga en grupp haremskvinnor till Svarta Havet. Under öknens vita sol håller han långa monologer föreställande brev till sin väntande Katarina, en rundlagd, typiskt rödkindad babusjka i huckle som troget väntar på sin make, revolutionshjälten. I dessa tänkta brev överdriver han konstant uppdragets betydelse. Haremsdamerna får vi inte vet mycket om, och först en tredjedel in i filmen får vi se dem lätta på klädseln något lite. Det är inte bara Suchov som häpnar vid åsynen av deras nätta kroppar då de lyfter på sina sjok av tyger och blottar sina små magar. En del av dessa är riktiga skönheter. Nån har dock mustasch...

Det blir lite pangpang där ute i öknen innan de så småningom anländer till slutdesinationen. Suchov får kämpa mot både lokal, muslimsk gerilla, tsarryska revolutionsmotståndare och trilskande byråkrater.Tyvärr lyfter aldrig filmen och den blir aldrig mer än en banal äventyrshistoria i ett vackert ökenlandskap. Att filmen på sin tid drog otroliga 35 miljoner människor till biograferna i Sovjetunionen förklaras enklast med att den är så gott som renons på de sedvanliga, kommunistiska flosklerna och i stället erbjuder en stunds verklighetsflykt av den typ som så väl behövdes i ett totalitärt samhälle. Och den tilltalade inte bara "medel-Ivan", utan har alltid varit ett stående inslag för såväl gäster som astronauter vid deras träningsläger i Baikonur, den tidigare så hemliga staden i Kazakstan (där filmen alltså spelades in), alldeles intill järnvägen ner mot Tasjkent från Moskva.

Den ene av manusförfattarna var Rustam Ibragimbekov, som delade manusbördan med Nikita Michalkov i dennes Brända av solen nästan 25 år senare (och som nu ska få en uppföljare). Tyvärr är översättningen till svenska inget mindre än en katastrof. Den som översatt har antagligen gjort det från den engelska översättningen, som är lika usel den. Nu pratar jag inte om taskig grammatik och felstavade ord, utan en så total förvrängning av innehållet att det emallanåt var omöjligt att förstå vad filmen handlade om. Jag fick byta till engelskt ljud för att förstå innebörden, och med svensk eller engelsk text därtill var det bara att konstatera att översättaren inte behärskar vare sig ryska eller svenska. Eller vad sägs om följande översättningar: underground passage = skorsten, dead = levande, What are you doing here? = Hur råkade du komma hit?, We don't know anything = Vi sitter här sedan länge, For 300 miles around here there isn't anyone else who's on our side = Det finns nu inga av de våra i runt omkring i 300 värst.

Duh.