På Atlantics utgåva känns det viktigt att påpeka att Edvin Laines 50-årsjubilerande filmatisering av Väinö Linnas krigsklassiker Okänd soldat propagerar för fred och mot krigets vansinne. Få krigsfilmer genom historien har väl snarast gjort det motsatta. Men när det gäller Laines film tycker jag det känns oaktsamt att se det så enögt. Okänd soldat visar självfallet många tappra män som faller offer för krigets brutalitet, men visar framför allt många tappra män. Män vars tapperhet definieras i förmågan att hantera deras roller som soldater.

Filmens närapå tre timmar skildrar en kulsprutepluton i finska armén som vid 40-talets inträde tvingas mobilisera sig mot hotet i öst. Man får följa en vid skara soldater; den trofaste och lugne löjtnanten Koskela, lustigkurren Hietanen, den rakryggade och tuffe Rokka och den arge Lehto (spelad av Åke Lindman som de flesta svenskar känner från en mängd TV-produktioner samt Jägarna, och som härom året regisserade Framom främsta linjen som också handlade om kriget mot ryssarna, men som på 50-talet var mer beryktad som fotbollsspelare och hade varit med i finska OS-laget 1952). Innan kriget har de varit jordbrukare och bönder, men de tvekar inte att dra på sig uniformen för det finska moderlandet när det gäller att försvara gränserna. Och strider får de bevittna. Flera av dem blir deltagande i kriget i många år och Laines film skiftar årstider gång på gång innan det slutgiltiga slaget vid sjön Onega.

Styrkan i Okänd soldat är inte direkt vad man normalt sett förknippar med krigsfilmer; storslagna bataljer, nerviga personporträtt eller för övrigt scener som laborerar med tid och rum för att uppnå det trauma ett verkligt krig kan antas innefatta. Snarast är detta filmens svagheter. Krigsscenerna är korthuggna och ofta slarvigt iscensatta. Persongalleriet är stundtals väldigt endimensionellt och trots filmens längd känns det som att man saknar grepp om ett flertal av personerna. Kanske beror det på att de får utgöra små delar av en mer komplex finsk nationalkaraktär som står i fokus. Om så är fallet så blir det hursomhelst lite tröttsamt och enahanda när alla excellerar i hjältemod gång på gång.

Istället är det pauserna mellan explosionerna som känns intressanta. Den stora supscenen när soldaterna blandar mäsk är en höjdare. Eller de mer stillsamma naturskildringarna efter att drabbningarna lagt sig bjuder också på den sensibilitet man förväntar sig av en film som sägs vara lika betydelsefull för finsk filmhistoria som Krig och fred för den ryska. Den jämförelsen och liknande med andra filmer inom genren gör dock att Laines film bleknar rejält. Kanske var det något förhastat att ge sig på Väinö Linnas omhuldade roman så omedelbart (filmen kom ett år efter boken), för de stora ambitionerna infrias nästan enbart när man låter antingen tystnaden, eller Linnas poetiska replikskiften, eller Jean Sibelius pampiga Finlandia få spelrum. Då känns Laines film någorlunda klassiker-aktig.