Bröllop och dess efterföljande festiviteter skapade i många avseenden stor filmhistoria under amerikanskt 70-tal: såväl Francis Ford Coppolas inledning av Gudfadern som Michael Ciminos första akt av The Deer Hunter hör till pärlorna från detta gyllene decennium. Att dedicera en hel film åt ämnet hör dock till ovanligheterna utanför den romantiska komedins domäner. Robert Altmans något bortglömda pärla Oh, vilket bröllop sägs ha tillkommit utav ett skämt från regissörens sida. När en journalist frågade honom om vad han skulle filma näst replikerade han med ”någons bröllop”. Eftersom han dock började inse att bröllop sällan gick av stapeln utan missöden började idén kännas bättre och bättre.

I Oh, vilket bröllop är det två släkter som förs samman av den heliga akten. Dels den nyrika smått bondtölpiga familjen Brenner och dels den rika fabrikörssläkten Sloan där matriarken Nettie (gamla stumfilmsstjärnan Lilian Gish) inviger festen med att avlida. Familjen Sloan bär egentligen efter brudens mors gifte med italienaren Luigi (Vittorio Gassman) även namnet Corelli. På bröllopsfesten samlas båda släktskapen i sin helhet, inklusive kusiner, ingifta, och rumskompisar från militärskolan. Förvirrande? Nja, det leder till att Altman jonglerar med nästan ett femtiotal karaktärer som alla ges nästan lika stor plats. Utöver familjerna finns där även den stressade festfixaren Rita (Geraldine Chaplin), bröllopsfilmaren Florence (Lauren Hutton), ett helt gäng nitiska säkerhetsvakter, ledda av den solbrilleprydde Jeff (manusförfattaren John Considine), virriga biskop Martin (John Cromwell), utflippade svenska catering-hippien Ingrid Hellstrom (Viveca Lindfors) och familjens suput till doktor (Howard Duff) som gärna stryker damerna på brösten. Ja, just det – så var det ju brudparet också; tandställningsprydda Muffin Brenner (Amy Stryker) och den oborstade kåtbocken Dino Sloan Corelli (Desi Arnaz Jr.).

Precis som i Altmans Nashville är Oh, vilket bröllop ingen karaktärsbunden film, utan snarare mer en tema-film. Bröllopet i sig går av stapeln utan alltför stora bekymmer, men som alla vet är det just den efterföljande festen där släkterna ska komma överens som är det känsliga momentet. Altman väljer att krydda persongalleriet fullt av klassaspekter, fördomar och kärleksaffärer som spretar åt alla håll tills det råder fullkomligt kaos. Det är en film som skildrar effekterna av för många familjehemligheter i garderoben och det oundvikliga tillstånd av anarki som uppstår när allt ställs på sin spets. Brudgummens mor (Nina van Pallandt) häller i sig lugnande, gammel-mostern (Ruth Nelson) ger en nakenmålning av bruden som present, brudens mor (Carol Burnett) raggas upp av brudgummens mosters make (Pat McCormick), alla försöker hålla tyst om mormoderns död och mitt i allt levererar Mia Farrow (som spelar brudens syster) sin enda replik: "I’m pregnant". Fadern är självfallet brudgummen själv.

Filmens svenska något skojfriska titel är egentligen inte så missvisande i sin parafrasering av Blake Edwards Oh, vilket party (som precis som Altmans originaltitel A wedding lika nedtonat löd The party) som man skulle kunna tro. Men inte för att Altman härmar Blake Edwards, utan snarare för att hans film känns som en amerikaniserad Jacques Tati-film. Med tanke på att Oh, vilket party dessutom var en nyinspelning av restaurangscenerna från Tatis Playtime så fungerar den något långsökta kopplingen. Där Jacques Tati excellerar i att använda vartenda skrymsle av filmbilden, så gör Robert Altman något liknande med filmljudet. Det gäller att vara uppmärksam på vad folk säger, ibland även när de står i bakgrunden av bilden. Oftast ploppar de syrligaste replikerna upp just innan något annan dialog överlappar. Denna teknik använder sig Altman förvisso av i de flesta av hans filmer, inte enbart de stora ensemblefilmerna som många betraktar som hans signum, utan även i hans mästerverk från tidigt 70-tal – Långt farväl och McCabe och Mrs.Miller.

Men är Oh, vilket bröllop i närheten av dessa båda filmer eller någon av hans ensemble-mästerverk Nashville eller Short Cuts? Jo, under den första timmen av bröllopsfesten är Altmans film ypperligt sarkastisk komik med ett ofattbart tempo. Manuset är i de bästa stunderna helt genialt och lyckas presentera alla karaktärernas små särarter på stundtals några få replikskiften. Även om det dröjer ett bra tag innan man lyckas få grepp om släktbanden, så blir denna deckargåta ett humorinslag i sig. Det är nästan så att familjerna själva inte vet vem som är släkt med vem. Tyvärr håller inte briljansen fullt ut. Ungefär när bröllopsbuketten slängts ut och ingen (demonstrativt) vill ta emot den börjar man ana att filmfesten, liksom den filmade festen, går på tomgång. Då blir längre inte rikemanssatiren heller särskilt givande. Det enda glädjande förblir då Altmans förtjusning i Leonard Cohen. I McCabe var det första skivan. I Oh, vilket bröllop får Bird on a wire rama in ett par av sista aktens scener.